Igår när gubben kom hem tog han mig i sin famn och kramade mig hårt. Precis så där hårt att jag klarade av det utan att det gjorde allt för ont i kroppen.
- Jaså, du är arg på hela världen? Och lite till?
Det behövdes inte mer. Ilskan rann av mig. Min sura min suddades ut och det blev plötsligt lättare att andas.
Idag stannade jag till vid vattnet och drack mitt kaffe.
Bara sitta och andas, lyssna och njuta. Påminnas om att även om det är tufft så är litet underbart.
Livet är upp och ner. Det är inte förbjudet att vara arg eller ledsen för hur livet blivit. Gäller bara att inte fastna i det som varit. För jag tror faktiskt att det inte är så mycket ilska utan mer sorg.
Jag stoppar in det och ska vara stark. Ibland blir det mycket och det bubblar över. Väller ut genom springan till garderoben.
Måste bli bättre på att acceptera mina känslor. För känna måste man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar