När Maja var hos skolsköterskan i början av april nämnde Maja att hon skulle vilja göra en dyslexiutredning.
Det har tagit tid för Maja att inse sina svårigheter. Hon har förnekat det länge.
- Mamma, jag vill inte ha en diagnos till, har hon sagt tidigare.
- Det är inte diagnosen som är det viktiga. Det viktiga är att du får veta vad du har svårt med och hur du ska kunna använda dina styrkor för att fungera så bra som möjligt.
Jag har givit Maja tid. Jag vet att hon själv måste få fundera och analysera. Själv inse att det finns ett problem. Och då utan att jag står med pekpinnen.
Jag ser symtomen. Har sett dem länge. Ser dem hos gubben och hos Magda. Faktiskt hos Max också.
Funderat på om det är adhd som gör att Maja har för bråttom och gör slarvfel. Att orden snubblar och bokstäver försvinner eller byts ut.
I diagnosen adhd ingår också läs- och skrivproblematik men är detta mer än det?
Studierna på gymnasiet är intensivare. Det krävs mer läsning under kortare tid än högstadiet. Maja hinner inte med. Orkar inte. Kämpar och misslyckas. Dras ner i en negativ spiral. Känner sig misslyckad.
Att misslyckas är det absolut värsta när du har ett tvång att allt ska vara perfekt. Kontrollen förstärks och bollen är i rullning. Maja mår sämre.
Så att Maja själv bad skolsköterskan om hjälp var ett stort steg för henne. Att inse att en eventuell dyslexidiagnos inte är ytterligare en diagnos utan istället en möjlighet att lyckas.
I slutet av maj har hon fått tid hos specialpedagogen för att börja utredningen.
Ibland går det undan.
Bra gjort Maja!
SvaraRaderaKram