Jag känner mig som en skurk trots att jag vet att jag inte har någon som helst anledning till det.
Orsaken är att jag satte ner foten.
Jag orkar inte tjata och gnata på familjen längre. Jag orkar inte slita för deras skull. Jag orkar inte känna mig ouppskattad.
- Nu tycker jag att det räcker. Ni är alla fyra tillräckligt stora för att hjälpa till. Jag kommer att tvätta era kläder, hänga upp tvätten på tork och plocka ner den. Men jag kommer inte längre att vika er tvätt och lägga i högar. Jag lägger all tvätt på bänken och om ni inte tar hand om er egen tvätt får ni skylla er själva om den ramlar ner på golvet. Sköter ni inte detta så kommer jag sluta tvätta ert.
Svaret jag fick var:
- Okej!
Jag tycker inte att mitt beslut är fel. Jag tycker inte att jag begär för mycket av dem. Någon gång måste alla fyra lära sig att tvätta själva. Ändå känner jag mig som en skurk.
Alltså det där håller jag på att lära mina pojkar nu. Jag är deras mamma, inte deras hushållerska! Jag vill ju att mina barn ska kunna klara sig själva en dag ju. Du gjorde helt rätt Lotta!
SvaraRaderaKram
Jag lärde mina barn när de var små. Då var det inga problem med att hjälpa till. Saknar tiden då de hjälpte till, dukade och plockade undan sina saker efter sig.
RaderaJag lärde dem slänga godispapper och läskflaskor där det skulle vara.
Men någonstans på vägen slutade de.
Gubben blir bara värre. Igår flippade jag ut eftersom han inte duschat sedan förra söndagen. Duscha en gång i veckan är llliiite lite. Speciellt när man är rörmokare och svetsare.