Kämpa

Klocka 05.30 klarar jag inte av att ligga längre. Smärtan som vecken i lakanet gör blir för stor. Det låter kanske konstigt men bara trycket av min egen kropp mot madrassen gör ont.

Jag tar på jacka och med hjälp av kryckan beger jag mig mot brevlådan.

Lite mer än halvvägs ner på grusvägen kommer tårarna.

Smärtan i höften och i bäckenet vid varje steg får mina ögon att tåras. Jag står där och snyftar. Nej, jag storbölar.

Det är många steg att gå tillbaka. Hur ska jag orka? Hur ska jag klara av det? Bara lyfta benet från underlaget och försöka flytta foten fram gör otroligt ont. Ohyggligt ont.

Envis som jag är så fortsätter jag mot brevlådan.

Jag insåg att jag inte kunde stå kvar där halvvägs ner på grusvägen och böla. Ingen skulle komma till undsättning. Smärtan skulle inte bli mindre.

Så jag bet ihop och gick. Med tårarna rinnande. Orolig att jag skulle ramla ihop av smärta.

Jag är inte rädd för själva smärtan. Jag har fött tre barn helt utan smärtstillande. Eller inte riktigt helt utan. När Max föddes använde jag syrgas, under början av Majas hade jag TNS-apparat men Magdas var helt naturlig.

Så just att ha ont gör mig inte rädd. Jag har inte låg smärttröskel. Men jag är rädd för vad denna smärtan betyder. Vad mina sjukdomar gör med min kropp. Hur de bryter ner och invalidiserar mig. Jag är inte ens 44 år och går just nu med käpp och krycka.

Även om jag vet att det kommer bättre dagar oroas jag. De riktigt dåliga dagarna blir allt fler.