Jag började för
mer än ett år sedan att tjata på skolan om en dyskalkyliutredning.
Strax efter Magdas dyslexiutredning var klar började jag att påpeka
för skolan att det inte stod rätt till med Magdas mattekunskaper.
När man är 11 är
gammal ska man kunna räkna mer än de allra enklaste sakerna.
Det har hela tiden
sagts att Magdas adhd är orsaken till problemen. Att det är Magdas
dyslexi som är orsaken. Har till viss del köpt deras resonemang men
ändå inte varit nöjd.
Jag har köpt olika
häften med räkneuppgifter lämpliga för barn från 6-7 års ålder
och det har Magda inte fixat. Vi har tjatat och tragglat tiokompisar,
multiplikationstabellen och andra matematiska övingar. Jag har lagt
dyra pengar på olika datorprogram om matte. Allt för att hjälpa.
Alla kan inte vara
mattegenier men att klara av de uppgifter som skolan kräver är ett
minimum.
Skolan började
prata om särskolematte under högstadiet. Jag fortsatte att tjata om
dyskalkyliutredning.
-Det finns ingen som
gör sådan utredning i Skåne.
-Vi kan sätta den
diagnosen själva med hjälp av elevhälsan.
Det är olika
alternativ som skolan/skolpsykologen kommit med.
Vid mötet vi hade
sist fick jag frågan om jag ansåg det viktigt att Magda fick
ytterligare en diagnos och jag förklarade att det gjorde jag.
Skolan får prata
hur mycket de vill om att alla barns behov ska tillgodoses och att
diagnos inte ska vara ett krav. Men det köper jag inte. När det
står inför valet om hjälp till ett barn med diagnos och barn utan
diagnos så offras barnet utan diagnos.
I framtiden är
livet betydligt mycket enklare om du har papper på att du har
svårigheter. Det öppnas dörrar för dig på ett helt annat sätt
än om folk bara anser att du är obildbar eller lat.
Idag, en månad
efter vårt möte, ringer skolpsykologen och berättar att de
diskuterat Magda inom elevhälsan och kommit fram till att de saknas
kompetens till att ge henne en dyskalkylidiagnos. Nu har de bestämt
att en remiss ska skickas till Ängelholm.
- Dröjer det för
länge så får du ringa till logopeden men du ska veta att det är
sex månaders väntetid. Minst, säger skolpsykologen.
Jag blev både glad
och arg.
Glad över att de
äntligen tog tag i saken. Arg över att det ska behöva ta sådan
tid.
Det jag fasade över
kommer att inträffa.
Magda kommer att
hinna börja på högstadiet utan dyskalkylidiagnos. Utan att de nya lärarna
exakt vet vilka som är hennes styrkor och svagheter.
Jag är så rädd
för att hon helt enkelt ska ge upp.
Att börja
högstadiet är en tuff sak. Att börja högstadiet i en ny skola på
ny ort med nya lärare och klasskamrater är en ännu tuffare
situation. Att då ha adhd, dyslexi och vänta på en
dyskalkyliutredning är ännu värre.
Hoppas så att Magda är stark nog att fortsätta kämpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar