Har inte vågat gå när det varit halt. Ni som någon gång haft foglossning kan föreställa er hur mitt bäcken är. Rädslan att halka och sträcka mig kan nog alla förstå.
Så det är längesedan som jag fick mig en ordentlig promenad.
Solen luras lite för det biter kallt om fingrar och näsa. Lite rädd om min onda nacke men kragen drar jag upp ordentligt.
Det är så ljuvligt. Njuter så av att gå. Ganska snabb takt för att vara jag.
Måste stanna ibland för att se vackra ting.
Glada småfåglar sjunger för mig.
Kan livet bli mer underbart?
Jag är så tacksam för att jag trots allt jobbigt har ett bra liv. Jag är lycklig. Jag lever.
Även om jag ibland får nog. Känner att nu orkar jag inte mer. Blir arg på allt och alla. Så går det snabbt över. Jag är tacksam över att jag inte ärlångsint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar