Mer positivt

Max fick i måndags äntligen ett livstecken från sin handläggare på Arbetsförmedlingen. En bokad tid. Dagen efter.

Förberedelse är A och O för NPF:are så en dag var inte mycket till förberedelse efter mer än två månaders tystnad.

Men Max fixade det.

Denna gången kunde jag inte ställa upp som öra och tolk. Chaufför hittades på annat håll. För med noll kronor på kontot kommer man inte på bussen även om mamma stoppat en peng i fickan (Denna dilemma med kontantlösa bussar och tomt Jojo-kort).

Fick ett svavelosande sms när Max möttes av budskapet att handläggaren inte var på plats vid bokad tid. Dubbelbokning på olika kontor.

Svarade med:
"Alla kan göra fel"
och fick till svar:
"Hon kommer. Jag väntar."

Faktiskt verkar det som om Max fått en handläggare med förståelse.

Förståelse för Max svårigheter och behov.

- Jag tror hon fattade. Jag tror jag fattade rätt, sa Max efteråt.

En börda till som tagits från mina axlar. Eller i alla fall lindrats. Helst hade jag sett att han fått ett jobb och fått möjligheten till rutiner och att komma in i samhället. Men det kommer. Hoppas jag.

Det ser ljust ut nu. Det känns skönt. Just nu