Tosselilla

Det här blivit lite av en tradition att åka med gubbens syskon till Tosselilla. Alla har nog aldrig lyckats följa med samtidigt eftersom äldste brodern bor uppåt Sverige.

Förra året blev det inget och Maja har morrat hela året.

- Nästa år SKA vi.

De stora har minst lika kul som de äldre. Tror jag fick mig mitt bästa skratt någonsin när gubbens lillebror fick fnatt på studsmattan.

Magda övervann sin rädsla för karuseller genom att själv vara en förebild för brorsbarn och småkusiner just på Tosselilla.

Förrförra året var jag inte lika dålig som jag är nu men trots det tog dagstrippen hårt på mig då.

Gubben skojade och sa att nästa gång fick de ha mig i rullstol. Om vi bara hade vetat att jag idag faktiskt skulle överväga en rullstol.

Bara tanken på att åka i år har fått det att knytas i magen. Att gå så mycket och utsättas för så mycket sol gjorde mig ledsen. Jag visste hur jobbigt det skulle vara. Både där och då och efteråt.

Jag ville för barnens eller ungdomarnas skull. Jag ville för gemenskapens skull.

Pratade med familjen och de förstod. Gubben skulle följa med själv.

Kände mig lättad men ändå sorgsen. Att inte orka saker som man vill är jobbigt för psyke.

Nu visade det sig att gubben lovat bort sig själv till en bekant just den dagen som var bokad för Tosselillabesöket.

Typiskt!!!

Att Magda, Maja och hennes pojkvän ändå kunde följa med kändes bra. Det fanns plats i bilarna och jag kunde betala biljetterna över nätet.

Hoppas de får en bra dag.