För ganska länge sedan räddade jag några påslakan som var på väg till soptippen. Svärfar hjälper till och tömmer dödsbon och just sängkläder är det inget värde i. Inte textilier överhuvudtaget.
Jag plockade på mig lite som jag tänkte kanske skulle komma till användning en dag. Stoppade ner det i en låda i källaren och glömde det.
Men härom natten då jag låg och funderade kom jag på påslakanen och tänkte att de hade passat perfekt till Majas klänning.
Så igår tvättade jag upp det och idag satte jag saxen i tyget.
Väldigt vad mycket tyg det är i ett påslakan.
Jag har fått ut klänningen dubbelt. Använder det till att fodra toppen och kommer att göra en cirkelkjol av den enda kjoldelen. Kanske med ficka. Vi får se.
Hade riktigt kul och kände hur lyckan växte i mig. Allt flöt på perfekt och absolut inte som de senaste dagarnas kaos.
Men man ska inte ropa Hej! innan man är över ån, sägs det.
När jag är som mest uppe i att sy tar tråden slut. Går ner i källaren helt övertygad om att det finns fler rullar. Vit sytråd är ett måste. Det har jag alltid.
Gissa om jag blir förvånad. Inte en enda vit tråd. Alla andra färger som existerar finns i min trådsamling men inte en enda vit.
Så nu lämnar jag sömnaden för en stund. Funderar på vad familjen ska få äta idag och hoppas att den lokala affären har vit sytråd.
Typiskt!
Men jag kom en bra bit på projektet. Kliar i fingrarna. Vill fortsätta. Nu!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar