Varje dag tar jag på mig en mask. En del dagar är den masken av ett hårdare slag eftersom det jag som är innanför är skörare än vanligt.
Min mask finns där för att få mig att orka vara en del av vardagen. Med den värk som jag ständigt har skulle jag egentligen varit en otroligt gnällig kärring som inte ens steg upp ur sängen.
Men det är inte jag. Det är inte min personlighet. Min reumatism är inte jag. Jag har inte tänkt låta den ta över mitt liv.
Vissa dagar spricker masken upp. Jag orkar inte hålla den där fasaden. Jag orkar inte knäppa igen ordentligt utan det sipprar ut. Det är de dagarna när det syns på mig. Det är de dagarna som folk reagerar och ställer sig undrande till hur jag mår.
Men min värk är där 24 timmar varje dag. Visserligen i lite olika grader men den finns där. Som en ständig följeslagare.
Hur mycket jag än gör för att bli av med den så sitter följeslagaren där fastlimmad på axeln och viskar i mitt öra.
Jag förnekar för mig själv. Jag förnekar min klenhet. Jag förnekar att jag inte orkar. Jag tar på mig saker för att slippa känna. Slippa tänka. Slippa....
Så för att orka tar jag på mig en mask.
Gubben ber mig göra saker. Som igår köpa cement.
- En säck väger bara 25 kilo så det är inte så mycket. Orkar du det, frågar han.
- Nej, det gör jag inte men jag gör det ändå.
Svarade jag och köpte två. Lika bra annars får jag bara köra tillbaka snart och köpa igen.
Varför säger jag inte:
- Nej, jag orkar inte. Du får göra sådana saker själv. Jag orkar faktiskt inte lyfta 25 kg. Ännu mindre orkar jag lyfta och bära säcken några meter till bilen.
Jag vet varför. Jag är Syster Duktig.
Jag ska ställa upp. Vara snäll och duktig. Jag tar på mig saker som jag vet skänker andra glädje eftersom jag genom deras lycka själv blir glad.
Men jag då? När jag efteråt får bita i det sura äpplet. Sitta här med ännu mera värk.
Idag är en dag där det inte spelar någon roll hur hård mask jag tar på mig. Så idag stoppar jag i mig den där medicinen som jag inte vill ta. Idag lägger jag mig i sängen och försöker sova bort förmiddagen. För att orka laga mat. För att orka köra till jobbet i eftermiddag. För att orka ta på mig masken och knyta den hårt, hårt.