Att leva med tillsammans med andra människor är något helt annat än att leva själv. Livet är inte alltid en dans på rosor och det är nog naturligt när olika viljor ska leva tillsammans. Det kan vara jobbigt i relationen mellan man och hustru. Det kan vara tufft i relationen mellan föräldrar och barn och det kan vara motsättningar i relationen mellan syskon.
När man då lägger till ytterligare en faktor i denna situationen blir livet ännu svårare. Att leva med personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ger svårigheter på ett helt annat sätt.
Att man har svårt med vänner eller relationer med andra personer överhuvudtaget har givetvis olika förklaringar när det gäller de som har en neuropsykiatrisk diagnos precis som det gäller personer utan diagnoser.Vissa har mer problem medan andra har mindre. Allt är givetvis utifrån den egna personligheten men när det gäller de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar finns det många likheter.
Något som vi upplever väldigt intensivt med Magda är hennes problem med vänskap. Max och Maja har absolut inte haft lika svårt för det här med vänner som Magda även om de haft sina svårigheter i relationer till andra.
Magda är mer lättirriterad än de andra trots att Max har haft ett väldigt (och fick diagnosen) explosivt humör. Vid tonåren upplevde jag att han lättare kunde kontrollera denna explosiva sidan även om han fortfarande ibland mullrar till.
Magda känner känslor mycket mer, snabbare och intensivare än de andra av mina npf:are. Hon är också den som har allra svårast att förklara hur och varför hon känner som hon gör. Utåt reagerar hon med aggressivitet medan hon faktiskt inuti är otroligt ledsen. För mig verkar det som att denna aggressiviteten är ett sätt för henne att skydda sig själv. Att bli aggressiv och därigenom tvinga folk att ta avstånd ifrån dig skyddar dig mot känslor som du inte orkar, vill eller kan ta tag i. Det är inte ofta som Magda reagerar med tårar men när hon väl gör det vet jag med säkerhet att detta är otroligt jobbigt.
Magdas aggressiva reaktion kan tyvärr istället trigga situationen till att bli värre och tillslut står hon ensam. Man måste komma ihåg att de som Magda ofta hamnar i konflikt med är personer som antingen är tonåringar, har en diagnos eller i värsta fall har en kombination av de tidigare två,
Ibland känner jag mig så frustrerad när jag ser hur saker som egentligen är småsaker blir till gigantiska problem mellan två vänner. Att de inte kan se vad jag ser gör mig frustrerad och jag måste hindra mig själv från att försöka hjälpa och förklara. Jag kom till insikten för många år sedan att om mina barn ska hitta sanna vänner så måste de hitta vänner som står bredvid dem även när det stormar rejält.
Vet inte hur jag ska skriva detta utan att det ska låta elakt men det är faktiskt så att många personer med adhd är väldigt egoistiska eller självcentrerade. Det är ofta så att de själva ska vara i centrum och det är givetvis något som kan vara svårt i en relation eller i ett vänskapsförhållande. Det beror absolut inte på elakhet eller känslolöshet utan troligtvis på oförmågan att sätta sig in i hur andra människor känner eller tänker. Att se utanför sig själv är väldigt svårt.
Att ha adhd betyder att du är intensiv och impulsiv. Impulsivitet kan ge ett lättretligt humör, misstolkningar och överreaktioner. Det finns ofta en svårighet i att se saker i ett sammanhang samt att faktiskt lära sig av sina tidigare misstag eller tidigare liknande situationer. Kombinera detta med att vara tonåring så är det upplagt för problem i relationen.
Impulsiviteten kan också göra att du säger eller göra saker som du egentligen inte menade skulle bli som de blev. En olyckshändelse kan av andra uppfattas som något du gjort medvetet av ren elakhet fast det egentligen beror på att du inte hunnit tänka igenom innan du handlade.
Många med adhd måste säga det de tänker på och avbryter eftersom om de väntar på sin tur har de glömt vad det var de skulle berätta. Detta kan av andra ses som elakt och ohyfsat.
I alla relationer blir det någon form av konflikt. Om man har adhd kan konfliktlösningen vara en väldigt svår sak. Jag upplever med min gubbe en omogenhet i att lösa konflikter. Ofta blir det missförstånd. Gubben med adhd förstår inte mig och jag har svårt att förstå honom.
Jag har upptäckt när det gäller situationer mellan min och gubben att det många gånger beror på att han missförstår vad som är min anledning till vår diskussion. Han ställer sig alltid direkt i försvarsställning. Om jag tar upp en sak enbart för att informera till ett annat tillfälle tar han det direkt som kritik. Jag vet inte om detta hänger ihop med hans adhd och oförmåga att sätta sig in i varför jag förklarar för honom eller om det beror på att han under hela sin barndom blivit kritiserad och nedvärderad i allt han gjort,
Jag kämpar fortfarande efter över 20 år att förstå mig på hur mina npf:are fungerar och jag inser att det är svårt för andra att förstå. Men min tro är att med kunskap kan man lära sig mer och med kunskap kan man acceptera och förstå på ett annat sätt.
Inte ska man gömma sig bakom en funktionsnedsättning och skylla på den när man inte kan eller klarar av saker men vi andra ska absolut ha förståelse för att dessa saker är sådant som faktiskt har en orsak.
