Livet är tufft när man har olika problem. Livet är en kamp när man inte har samma förutsättningar som andra. Livet suger eftersom vi har ett krav på oss att vara som alla andra.
Det samhället som vi har idag fungerar inte för alla människor. Det finns till exempel de som inte har de förutsättningarna som krävs för att sitta i skolbänken och klara av skolarbetet. Inte är de sämre människor för det. De behöver kanske bara ett annat sätt att lära sig.
Det pratas mycket om individuell anpassning i skolan men för att det skulle fungera fullt ut hade det behövts en lärare per elev och dit kommer vi aldrig.
Vi, samhället av idag, försöker trycka in alla människor i samma fyrkantiga mall. Men alla människor är inte fyrkantiga. Det finns runda och trekantiga också.
(nu kommer min älskade bokstavliga Maja skrika högt: - Mamma, människor kan inte vara runda eller fyrkantiga. Absolut inte trekantiga.)
Jag fick i förra veckan en fråga och mitt svar belyser det på ett perfekt sätt.
- Jag kan inte så mycket om diagnosen adhd men är det inte så att det är samhället som har gjort att det är så många som inte klarar av att fungera?
- Jo, faktiskt, svarade jag. Samhället, det moderna samhället, har försökt att pressa in oss i mallar som vi inte kan få plats i. Vissa passar men inte alla.
Jag brukar tänka på att det förr fanns två olika typer av människor. Det var de som nöjde sig med att bo på samma plats och göra på samma sätt som de brukade. Det är de utan adhd-diagnos.
Sedan har vi de där lite vilda och galna typerna som ger sig iväg på upptäcktsresor. Som försöker hitta nya sätt att gör saker på. De som är kreativa och impulsiva. Som inte kan stanna på samma plats en längre tid och som absolut inte vill göra samma sak bara för att man brukar göra så. Det, det är de som idag får en diagnos.
Att vara vild och galen kan accepteras om det är inom vissa gränser men det samhället som finns idag accepterar lättare de som är nöjda och lugna. De där andra kommer bara att vara annorlunda.
Tänker man efter så borde vi alla vara tacksamma över personerna med rastlöshet och kreativitet. Utan dem hade vi kanske fortfarande suttit i vår grotta och slagit ihop våra stenar för att få eld.
För mig har alltid kampen för mina barn varit att de, trots sina diagnoser och svårigheter att fungera i det samhället som finns idag, ska få utnyttja sin fulla potential. Att hitta deras styrkor och använda dem för att kompensera de sakerna som är svåra.
Jag trodde att detta var en självklarhet men min erfarenhet säger istället att samhället ständigt försöker få ner alla i samma mall. Det är ju lättare så.
Tänk vad livet hade varit tråkigt om vi alla hade varit exakt likadana. Länge leve olikheten.
