Vi har alltid varit öppna med alla diagnoser som vi har i vår familj. Det har aldrig setts som något att dölja. Eftersom det inte finns en enda i vår familj som inte har någon diagnos alls, psykisk eller fysisk, så har det setts mer som naturligt att man har en diagnos än att vara helt diagnosfri.
Jo förresten, Max hade en period när han hade väldigt svårt att acceptera att han hade adhd och ville absolut INTE att klasskompisarna skulle veta. Men det är klart att de visste. Inte kanske just att det var adhd som var Max diagnos men att han inte var som de flesta i klassen och han behövde lite extra hjälp och stöd. På högstadiet rann det där ut i sanden eftersom det var flera i samma klass som Max med diagnosen adhd.
Annars har det hos oss varit accepterat och naturligt att ha en eller flera diagnoser.
Jag har försökt att lära både barnen och gubben att deras diagnoser är en del av dem men inte vilka de är. Att deras diagnoser kan användas som styrkor istället för svagheter. Jag har lyckats si och så med det. Tror kanske också att det är en mognadsfråga. När de har hittat vem de är kanske det också automatiskt kommer att bli att diagnosernas styrkor får övertag. Så hoppas jag i alla fall att det blir.
Maja har kommit en bra bit på vägen att inse vad som är hennes styrkor men främst har hon lyckats identifiera vad som är hennes svagheter. Hon är väldigt verbal och klar över vad hon behöver hjälp och stöttning med. Oftast har hon också tydliga förklaringar till hur vi i hennes omgivning kan göra för att hjälpa henne vara den bästa av sig själv.
Visst förekommer det att hon kraschar och ingenting fungerar men de tillfällena blir allt mer sällan.
Så för oss är det alltså helt naturligt att vi har olika svårigheter och styrkor. Vi accepterar varandra som vi är och försöker förstå varandra. Det är inte alltid lätt och vi har våra stunder där vi misslyckas. Men vi försöker verkligen.
Jag förstår att det kan vara svårt för människor utanför vår lilla bubbla att ha förståelse eftersom de många gånger saknar kunskap om de olika diagnoserna. Men när personer dömer utan att ha kunskap eller inte ens försöker lära känna personen blir jag irriterad. Att döma en människa utan att veta vem personen verkligen är tycker jag är så otroligt trångsynt.
Man kan absolut inte tro att man vet vem människan är genom att få veta vilka diagnoser som orsakar svårigheter i personens liv. Visst, det kan ge en förståelse för varför personen reagerar som den gör men det är inte en beskrivning av vem människan är.
Magda har svårt för nya människor och situationer. Hon har svårigheter med tidsuppfattning och har svårt att utläsa vad klockan är. Men det gör henne absolut inte till en sämre människa än någon annan.
Jag har alltid sagt till Magda att alla människor är bra på olika saker. Ingen är bra på precis allt och alla ha vi något som vi tycker är jobbigt.
Tyvärr har Magda fått väldigt många olika diagnoser som ger henne stora svårigheter att klara av livet och skolan på samma sätt som andra barn och ungdomar men inte är hon ointelligent. Hon har bara ett annat sätt att lära sig än de flesta andra.
För mig är det självklart att inte döma en människa på grund av diagnos, religion, etnisk bakgrund eller ekonomisk situation. Jag försöker verkligen att se människan innan jag bestämmer mig för vem han eller hon är.
Min åsikt sammanfattades bra när Magda i helgen frågade mig:
- Mamma, tycker du om XXX?
- Klart jag gör. Jag tycker om alla människor tills de ger mig en anledning till att inte tycka om dem längre.
- Där ser du, sa Magda lite trotsigt till XXX som lyssnade.
Om jag kunde önska mig en enda sak så skulle det vara att alla människor blev sedda för den de verkligen är. Det är ju faktiskt det som är deras person och inte det som till exempel en läkare skrivit i en journal. Sluta fokusera allt för mycket på det som är negativt och svagheter. Lyft istället fram allt det som är positivt.
