Frukostansvar

Samma sak om och om igen. Är det så här för alla eller är det bara för oss som är i ett förhållande med en person med npf?

Det är många saker som kommer om och om igen men vissa saker kan jag helt enkelt inte förstå varför de återkommer. För mig är det enkelt. Har man ett problem eller gör något fel så försöker man rätta till det. Det är väl här som problemet kommer.

Jag blir så arg eftersom vi har haft samma diskussion under så många år och det blir ingen lösning. Dels blir jag arg på gubben för att han inte ens försöker förstå. Så upplever i alla fall jag det. Kanske försöker han men inte lyckas. Det vet ju inte jag.
Men å andra sidan blir jag arg på mig själv för att jag tillåter mig själv att falla i fällan och bli arg över hans beteende och resonemang.

Ska förklara.

Jag kommer ner på morgonen och väcker alla ungarna. Plockar fram frukost och upptäcker då att det inte finns något för dem att äta. Ibland finns det ingen mjölk, ibland inget bröd, ibland inga cornflakes. Under perioden när jag lagade American pancakes var det superkul att komma ner och inse att det varken finns ägg eller mjölk.

För mig är det den vuxne förälderns ansvar att se till att det finns frukost till dagen efter. Men enligt gubben så är det inte hans ansvar.

Men eftersom jag arbetar 15.30-23.30 har jag ingen koll på vad som händer i kylskåp och skafferi på kvällarna.

Jag köper gubbens resonemang att han kanske upptäcker att maten är slut när klockan har passerat 20.00 och affärerna här i byn har stängt. Men varför då inte ringa mig. När jag kör från jobbet kan jag köra inom till dygnet-runt-öppet macken och köpa det som är nödvändigt.

För mig är det den som är förälder och vuxen som har det stora ansvaret i hemmet. Inte barnen. Gubbens resonemang att:

Vill de ha mat så får de själva gå och handla

Det köper jag inte. Det är han och jag som har pengarna. Inte ska Max behöva ta av studiebidraget och Maja av sitt halva barnbidrag för att få mat? Vad ska Magda då leva av? Hon har inte ens veckopeng.

Jag blir så arg när jag kommer ner och ser att det är tomt. Hur många gånger har jag inte fått ställa mig och trolla fram scones.

Vet inte hur jag ska komma förbi detta. Känns som om vi inte kommer någonstans. Har vi haft samma diskussion under 20 år och det inte hänt något så kan jag nog bara lägga ner det. Strunta i det och ta på mig mer istället.