Separationsångest

Detta trädet skadades i en av hösten/vinterns stormar. Jag kör förbi det varje helg under min färd med Maja och Kvällsposten.

Varje gång går mina tankar till separationsångest. Trädet har för mig blivit en symbol av att inte vilja släpa taget. Att krampaktigt hålla kvar trots att det är till skada för dig själv.

Från början satt den brustna delen kvar i en tunn sträng men nu har den släppt.

Det öppna "såret" börjar sakta läkas och trädet fortsätter sitt liv. Till våren kommer det att slå ut i grönt  medan den avbrutna delen kommer att återgå till naturen.

Lite som livets gång. Vi lever, separeras men går vidare.