Såras, såras och såras

Som mamma är det otroligt jobbigt att stå bredvid och se sitt barn såras.

Vänner som lovar. Vänner som lurar. Vänner som sårar.

När man har svårt med de sociala koderna. När man inte förstår vad andra egentligen menar. När man har ångest och rädslor och inte vågar sådant som andra våga. Då blir man sårad om och om igen.

Varje gång är sorgen och ilskan den samma. Varje gång är oförståelsen lika stor.

Skulle någon människa i hela världen såra medvetet när de vet att den personen reagerar med en sådan enorm sorg och för att kontrollera känslan måste skada sig själv?

Jag förstår inte hur en vän som vet kan göra så. Jag kan inte förstå.

Vad ska jag göra? Kan inget annat än att försöka trösta. Hjälpa igenom och ge råd. Men när det inte hjälper så är jag maktlös.

Med lika stor glädje reagerar mitt barn när vännen äntligen ringer. Eufori att få lov att vara med. Tacksamheten av att vara älskad och omtyckt.

Men jag känner ingen glädje och tyvärr förlorar jag mer och mer förtroende för "vännen". Sorgligt men som mamma värnar jag främst mitt eget barn.

Jag må vara en svag och ynklig människa men nåde den som rör mina barn. Då förvandlas jag till en tigrinna.

Och mig vill du inte ha som ovän.