Majas klänning var klar sedan månader tillbaka. Allt var förberett inför dagen. Den första avslutningsdagen på gymnasiet.
Maja berättade igår att det nog skulle vara annorlunda än grundskolan. De skulle ha lektioner som vanligt på morgonen men sedan gå till parken för lek och grillning. Ingen kyrka eller avslutningsceremoni med betygsutdelning som tidigare. Kanske skulle det bli något annat också för hon hade fått besked om att de skulle samlas i aulan.
Detta kändes konstigt men Maja accepterade det som ett nytt steg. Visst var det väldigt jobbigt att inte veta. Maja behöver veta. Hon behöver få den där extra informationen för att hon ska vara helt lugn.
Jag tyckte hon tog det hela med ro. Men man kan inte se in i en annan människa och veta hur han/hon känner.
Så när allt brakade ihop på morgonen förstod jag.
Att den utlösande faktorn var att klänningen plötsligt blivit för stor kunde enkelt lösas med en annan ny klänning. Men att det var jobbigt lyste igenom Maja.
Stressen, ovissheten och oron stod skrivet i hennes ansikte och kroppshållning.
Vi försäkrade alla att hon såg fantastisk ut. Även i denna klänningen. Att koftan visst passade till. Att klänningen verkligen kom till sin rätt utan kofta men om hon frös absolut kunde ha koftan på.
"Nej, hon såg inte ut som en gammal tant med kofta."
Att se min Maja. Min självsäkra, "Jag-struntar-i-vad-andra-tycker"-Maja. I dessa situationer gör mig ont. Jag försöker verkligen att hon ska få det hon behöver för att fungera men jag lyckas inte.
Majas ångestnivå går i taket. Hon kämpar så mycket för att fungera att det tar oerhört på hennes krafter.
Tillslut är hon tvingad att gå eftersom samåkningen stod utanför.
- Nu är hon arg på mig. För att jag är sen.
- Men Maja! Förklara. Hon kommer att förstå.
Maja kom till skolan och var med på sin annorlunda avslutning. Men nu på eftermiddagen har hennes krafter tagit slut. Hela hennes inre är i uppror och tårarna rinner.
Det är ett tufft liv att leva när man har de svårigheter som Maja har. Och så svårt för oss andra att förstå hur mycket det krävs för att bara fungera. Det syns inte utanpå att du har adhd med autistiska inslag och ångest.
Att den utlösande faktorn var att klänningen plötsligt blivit för stor kunde enkelt lösas med en annan ny klänning. Men att det var jobbigt lyste igenom Maja.
Stressen, ovissheten och oron stod skrivet i hennes ansikte och kroppshållning.
Vi försäkrade alla att hon såg fantastisk ut. Även i denna klänningen. Att koftan visst passade till. Att klänningen verkligen kom till sin rätt utan kofta men om hon frös absolut kunde ha koftan på.
"Nej, hon såg inte ut som en gammal tant med kofta."
Att se min Maja. Min självsäkra, "Jag-struntar-i-vad-andra-tycker"-Maja. I dessa situationer gör mig ont. Jag försöker verkligen att hon ska få det hon behöver för att fungera men jag lyckas inte.
Majas ångestnivå går i taket. Hon kämpar så mycket för att fungera att det tar oerhört på hennes krafter.
Tillslut är hon tvingad att gå eftersom samåkningen stod utanför.
- Nu är hon arg på mig. För att jag är sen.
- Men Maja! Förklara. Hon kommer att förstå.
Maja kom till skolan och var med på sin annorlunda avslutning. Men nu på eftermiddagen har hennes krafter tagit slut. Hela hennes inre är i uppror och tårarna rinner.
Det är ett tufft liv att leva när man har de svårigheter som Maja har. Och så svårt för oss andra att förstå hur mycket det krävs för att bara fungera. Det syns inte utanpå att du har adhd med autistiska inslag och ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar