Känner mig som en skitstövel men försöker intala mig själv att det inte är mitt fel. Egentligen.
Varför är man sådan? Att man måste ha en syndabock eller att man tar på sig skulden för saker man inte kan/kunde veta.
Jag följde med Maja till skolläkaren igår eftersom Maja kämpat länge med sina onda fötter och de blir inte bättre. Istället har hon fått allt mer ont i kroppen.
(Känner så igen mig själv i den åldern)
Axlar värker, benen värker, benen krampar och låser sig. Händerna värker, fingrarna låser sig, fotleder gör ont. Trött, matt, yr, svimmar.
För varje gång hon kommit till mig med en krämpa har jag fått en tagg i mitt hjärta.
(Inte Maja. Inte min Maja. Varför ska hon behöva bära samma börda som jag? Har hon inte tillräckligt?)
Jag har hoppats att allt kunnat förklaras med annat. Tung väska, lång dag, magnesiumbrist osv.
Tillslut kände jag att det fick vara nog. Jag gick i år innan jag fick en diagnos. Det tänker jag inte tillåta med Maja.
Skolläkaren lyssnade på Majas berättelse. Ställde frågor till henne. Frågade mig om min hälsa. Lyssnade och undrade.
Någon timme efter besöket ringde han upp. Han hade pratat med min läkare på reumatologen. Hon ville träffa Maja. Remiss är skickad och nu blir det väntan.
Igår grät jag när jag pratade med gubben. Ville inte visa Maja hur ledsen jag var över detta. Hur dåligt samvete jag har över att eventuellt gett henne skitgener.
-Det ska du säga till mig, säger gubben. Hon har ju fått adhd från mig. Prata med henne. Måla inte Fan på väggen än.
Han är klok när han känner för det.
Så jag pratade med Maja. Förklarade att jag kände mig skyldig. Att det var mitt fel att hon hade ont. Att jag gärna burit hennes smärta också om jag kunnat.
- Men mamma! Inte är det ditt fel. Det löser sig. Vi fixar detta. Jag har fått din envishet också.
Misstänker att jag gjort något rätt i min fostran av henne. Klok tös.
Åh vad jag känner igen mig i dina känslor Lotta! Som när jag grät till Ante att han inte skulle gift sig med mig för jag är ju så skruttig och kommer aldrig bli bra.
SvaraRaderaDet är inte DIN värk! Du har inte bett om den så sluta säga att den är din som om du äger den och styr den.
Ja det rådet fick jag av min dr och det ligger mkt i det.
Kram & kärlek till er alla
Visst känns det som en tung börda men som du säger har man inte valt den.
RaderaFörsöker visa Maja att med rätt val i livet kommer det att kunna gå ända.
Usch vad tufft. Du avslutar dock med en positiv tanke, hon har ärvt dina goda sidor. Inte bara en ond, och då menar jag ond i dubbel bemärkelse.
SvaraRaderaI min familj är det mormor som bjudit på trista ärftliga sjukdomar. Inte älskar jag henne mindre för det, däremot ser jag det (om hon fortfarande hade levt) som en styrka att ha någon så nära som vet exakt vad man går igenom. Med empati kommer man långt.
Kram på er
Hoppas Maja också kan se att det går även om det är tufft.
RaderaHon fick stöd från en lärare när hon bröt ihop i skolan.
Maja sa att hon inte ville berätta för mig när hon hade ont för då blev jag ledsen. Läsaren frågade henne om det inte var bättre att prata. -Hur ledsen skulle din mamma bli om hon visste att du har ont men inte berättar.
När Maja berättade fick vi ett bra samtal. Beslöt oss att fortsätta vara öppna mot varandra.