Ner, ner och ner

Livet är en berg- och dalbana. Både mentalt och fysiskt.

Just nu är jag i dalen.

Haft mycket runt omkring mig. Lite mer stress och krav än vanligt. Ska jag vara helt ärlig så räcker faktiskt mitt eget liv.

Även om det är kroppen som tagit stryk av att tvingas göra mer än den orkar så är det just nu sinnet som mår sämst.

Jag vet att den fysiska smärtan just nu påverkar mitt sinne. Jag vet att sorgen jag har inom mig kommer att blekna bara den fysiska plågan minskat.

Mår så dåligt av att inte orka. Tynger ner mig när jag ser hur hemmet rasar runt och jag vill men inte orkar.

Vet att jag måste acceptera men just nu försöker jag bara överleva. Får hopp i att veta att det vänder.