Ett utvecklingssamtal kan ge energi och glädje

Var på utvecklingssamtal med Maja idag och gissa om jag fick beröm.

Visst handlade mötet om Maja men när hon hade gått så berättade Majas mentor att jag tillhörde en av de människor som hon mött som gjort starkt intryck på henne.

Hon berättar att redan vid ett möte vi haft i 7:an så förundrades hon. Samtidigt som vi hade utvecklingssamtal så ringde min mobil vid ett flertal tillfällen och det var de andra två monstren som slogs hemma.

Hon facinerades hur jag med en lugn röst kunde medla och hjälpa dem med deras konflikt och sedan direkt vända fokus till Maja och mötet med henne. Hur jag hade berättat om vårt liv. Med en man och tre barn med diagnos.

- Du utstrålar en sådan kraft. Oavsett hur du har det eller mår så är du alltid så glad och ler.

Hon berättade att hon efter mötet hade sagt till sina medarbetare att: "Majas mamma - hon är en inspiration".

Jag växte flera meter. Visst är det faktiskt så. Jag har kraft. En inre energi. Hur har jag annars orkat? Vad är det annars som får mig att bita ihop och fortsätta? För jag är bara en ynklig liten människa med mycket svag kropp. Någon som egentligen borde gett upp. Hade jag varit från vårt grannland i öster så hade jag påstått att det var sisu men nu får jag väl kalla det jävlaranamma.

Självklart har jag svackor där jag mår skit och känner att nu går det inte längre. Nu orkar jag inte mer. Men de går väldigt snabbt över.

Tror att mycket beror på min personlighet. Har jag satt mig i båten med Djävulen så får jag ro. Inget fega ur här inte.

Jag tillhör inte de människorna som ger upp snabbt. Som backar vid minsta motstånd. Jag fortsätter streta emot och får konstigt nog kraft av så ytterst små vattendroppar.

-Du ska veta att det förhållandet som du och Maja har är något väldigt ovanligt.
-Jasså?
-Hon ser verkligen upp till dig. Du inspirerar nog henne mycket med din kraft.

Tänk, jag inspirerar. Lilla jag kan ge andra ork och mod. Inte illa.