Snart ingen medicin

I slutet på sommaren fick gubben en kallelse till sin psykolog. De träffas ett par gånger om året. Pratar om hur livet fungerar och så får gubben nya recept.

Denna gången kunde gubben inte komma på sitt bokade besök utan jag fick ringa och avboka. Sköterskan uppmanade mig säga till gubben att ringa och boka ny tid. Jag kunde inte/fick inte boka.

Nu är det så att min gubbe har adhd (för er som inte vet det) och han har väldigt svårt att komma till skott. Det finns alltid saker som är viktigare. Allt är viktigare än ett telefonsamtal.

Jag visst från början hur det skulle bli för exakt samma sak hände med hans astma. När de slutade kalla honom för återbesök och han istället skulle ringa och boka tid så tog medicinen efter ett tag slut.

Inte ringde han och bokade tid. Trots att läkaren varnade för att han låg i riskzonen för kol. Trots att han låter som en blåsbälj när han går i trappor. Flämtar som om han hade noll kondis.

Inte gör han andningen bättre genom att låta bli att ta sin astmamedicin och även börja röka då och då.

Gubben vet att han behöver sin medicin. Både astmamedicinen och adhdmedicinen. Han är inte dum utan förstår att det är viktigt. Även att han ringer det där samtalet och får en ny tid.

Dessutom vet han att hans psykolog inte längre tar emot så många patienter utan arbetar med annat och är väldigt svår att få en tid till.

Jag har påmint honom flera gånger och ofta har hans kommentar varit:

- Är du så intresserad så kan du ju ringa själv. Jag ringer när jag ringer.

Detta är en problematik som jag tror många med dessa diagnoser har. Lite Alfons Åbergs-mentalitet:

"Jag ska bara..."

Som anhörig vill man hjälpa men i vissa fall kan man inte. Jag är hustru och mamma men jag är inte sekreterare och assistent.

I fredags hörde jag honom muttra:

- Nu är medicinen snart slut.

Jag kände hur kalla kårar drog över ryggen.

Insåg hur det kommer att bli. Mer kaos än vanligt. En aggressiv man som har svårt att se till andras behov. En person med en logik som inte är logisk.

Skrik, gap och osämja.

Jag försökte få honom att inse hur viktigt det är att han tar sin medicin. Tror inte jag nådde in.

Jag bävar.  Jag vill inte uppleva detta.

Du som läst bloggen tidigare vet att jag inte alls tycker om mediciner. Att jag själv äter så lite tabletter som möjligt. Detsamma gäller för min familj. Jag vill inte att de ska äta i onödan men gubbens adhdmedicin är nödvändig.

Han är inte sin fulla potential när han inte hinner tänka efter innan han reagerar. Det blir fel. Han blir impulsiv och aggressiv. Vräker ur sig dumma och elaka saker. Sårar folk. Gör sig ovänner med alla runt omkring sig. Tar ingen hänsyn till andra människor.

Jag kan inget annat än att hoppas att han själv inser behovet. Att han själv tar tag i situationen. För en sak är klar. Jag kommer inte att orka leva i en ständig krigszon.