Förra veckan ringde jag till Max skola och pratade med skolsköterskan. Bad om hjälp på mina bara knän (om hon nu kunde se det genom telefonen). Max är visserligen snart 19 år och myndig men jag är ändå hans mamma och jag kan inte längre se på när det brakar iväg.
Kanske borde jag tagit tag i det innan. Kanske borde jag inte varit tyst och hoppats att skolan skulle inse eller att Max själv skulle ta tag i problematiken. Men gjort är gjort.
Max är i perioder en "hemmasittare".
Vet du inte vad en "hemmasittare" är? Det är den allmänna benämningen på personer med problematisk frånvaro. Det är personer som många gånger har en NPF-problematik (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) i grunden och som har svårt att komma iväg till skola eller arbete.
Det handlar inte om skolk. Det handlar om att vardagen blir så jobbig att du inte längre orkar. Du stannar helt enkelt hemma.
Vad är anledningen?
Givetvis kan anledningen vara lika många som det finns individer men jag tror att det i grund och botten handlar om att när man har en NPF-diagnos så är livet runt omkring mycket mer stressande än för oss andra. Det tar mer kraft för att bara orka med allt som händer runt omkring. Att då även vara i en skola och lära sig tar ännu mer.
Denna typen av stress kan faktiskt leda till utbrändhet.
Jag tror att de också har tappat tron. Tron på vuxna, tron på skolan och tron på sig själv.
Att ständigt misslyckas motiverar ingen. Att ständigt känna sig utanför och annorlunda ger inte ork att gå till skolan.
Efter ett tag blir det allt svårare att gå. Det är precis som om man drar sig för att göra en viss sak ju längre man drar på det desto svårare blir det att verkligen ta tag i det.
Lite som om du ramlar av en häst. Alla säger att du ska upp i sadeln så fort som möjligt. Annars byggs det upp en rädsla och en oro.
Jag är så glad för att jag ringde skolsköterskan. Jag fick ur mig all min oro. Jag berättade allt som jag hade velat berätta för dem redan för över ett år sedan när problemen började öka.
För mig lät det som galet när mentorn inte ville veta något om hur Max skolgång varit under högstadiet. Att han ville att de skulle vara oskrivna blad så att lärarna inte hade uppfattningar om eleverna.
Visst delvis är det väl kloka ord.
Problemet för Max var att han hade haft större delen av sin undervisning i ett resursteam med en lärare sittande bredvid honom. Att vara i klassrummet fungerade oftast inte.
Max hade inte haft gymnastik under hela högstadiet utan fokus lades istället på andra ämnen. Även flera andra lektioner plockades bort för att ge fokus till det som ansågs viktig.
Nu kastades han in i en klass och det förväntades att han skulle fixa allt själv.
- Nu går ni på gymnasiet. Ni är unga vuxna.
Hallå!!!
Vad har hänt under sommarlovet? Har dessa ungdomar plötsligt mognat och klarar av saker som inte fungerade på högstadiet? Kanske för någon enstaka unge men jag tror att du håller med mig att de flesta 16/17-åringar i många avseende fortfarande är barn.
Har du sedan en NPF-diagnos finns det en regel att plock bort några år i utvecklingen.
- Varför uppfinna hjulet igen? undrade jag.
Svaret blev en ryckning på axlarna.
- Vi lär oss efterhand. Vi tar tag i problemen när de inträffar.
Det gick i 1 1/2 år sedan märkte jag att Max allt mer började vara hemma.
Visserligen var det i samma veva som hans mage började strula rejält (det som visade sig vara laktosintolerans) men jag hoppades att det skulle lösa sig.
När bup inte lyssnade. När Max fyllde 18 år och jag inte längre fick information från skolan. När bup vägrade remittera Max till vuxenpsyk. Då bakbands jag.
Att stå bredvid och se sitt barn sjunka ner i kvicksand är inte lätt. Att stå bredvid och hoppas att han ska hitta ork. Att försöka stötta utan att ställa för hårda krav. Att inte klaga eller skälla.
Han stannar inte hemma för att han inte vill gå till skolan, egentligen. Han stannar hemma för att han inte orkar.
Max säger själv:
- Jag mår dåligt i skallen.
Denna omgången har Max varit hemma i mer än två veckor. Denna gången har jag sett på honom att det har varit svårare att ta sig ur.
När ditt barn väljer att sitta hemma framför datorn och spela med dina cyberfriends istället för att följa med dina verkliga vänner på fest då är det riktigt illa.
När dygnet får en annan rytm. När vännerna slutar att komma, slutar att ringa, slutar att fråga.
Då gör det ont i en mamma.
När då skolsköterskan idag ringde Max och bokade ett möte imorgon klockan nio jublade jag inombords.
Kanske insåg hon allvaret i mitt samtal. Kanske kan hon erbjuda Max hjälp.
För han vill ha hjälp. Det är bara så svårt att själv be om den.
Jag vill att Max inte fastnar som "hemmasittare". Det finns allt för många barn och ungdomar där ute som ramlat mellan stolarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar