Vissa dagar

Vissa dagar pressar jag mig mer än vad jag tål. Jag brister precis som alla andra.  Jag är också människa.

Redan innan jag slog upp ögonen igår började tårarna rinna av smärtan i kroppen. Armar, axlar och nacke gjorde fruktansvärt ont.

Men jag tvingade mig ur sängen. Förberedde frukost till fyra ungdomar, fixade diskmaskin, tvättmaskin, blev utskälld av gubben för att klockan ringer 5 för att Maja ska hinna med allt innan bussen 6.35.

7.10 lämnar jag huset med två ungdomar som ska till skolan. Själv är det dags för dagens första möte.

För att slippa köra fram och tillbaka uträttar jag ärende mellan två åtaganden.

Sjukling hemma ringer om lunch. Tur att man även om man inte orkar gå till skolan kan värma en pizza från frysen själv.

Jag kör dotter som vill göra litet inköp till pojkvännen inför Alla hjärtansdag.

Snabbt hem och förklara för gubben att mat det fick han fixa själv. Han är inte handikappad. Orkar han inte laga mat finns fler pizzor i frysen.

Ut på vägen igen.

När jag äntligen sätter mig i biostolen med Maja är jag så stressad att jag känner hur hårstråna kryllar sig.

Har hela dagen intalat mig själv att inte känna efter. Att blockera smärtan. Gå på autopilot.

Koncentrerar mig på Mandela. Lyssnar, ser och berörs.

Det första som möter mig när jag äntligen efter en hel dag med stress kommer hem är gubbens klagande.

-Vad har du gjort idag?
-Har du varit hemifrån hela dan eller?
-Det var en jävla lång film.

Han ligger i soffan. Förkyld och ont i halsen.

Blir sur när jag hindrar honom från att äta upp Majas godis.

Är man 45 år tycker jag att man kan köpa eget. Varför ta av dotterns utan att fråga?

Alla hjärtansdags presenten som dottern köpt   skulle han äta upp. Som tur är hann jag stoppa honom.

Spår efter pizzavärmning skvallrade om att ingen i hemmet svälter. Plåten och knivar på diskbänken, smulor överallt.

Såg fram emot att sätta mig med en kopp kaffe och prata med min man om hans dag men han var irriterad och gnällde.

Jag orkade inte så det brast. Utskällningen blev gigantisk.

Här vrider jag ut och in på mig själv för att vara alla till lags. Ställer upp för alla andra. Struntar i mig själv.

Jag slog igen sovrumsdörren. Något kaffe fick jag aldrig. Jag somnade arg på min man.

Idag börjar jag med att köra Maja fyra mil till skolan eftersom lappen som skulle skrivas under och lämnas idag låg kvar i skolan.

Inom affären och köpa hem det som saknades. Vill inte bli utskälld idag också för att servicen på "Lottas hotell" är usel. Tänk att det alltid måste vara jag som ska fixa saker.

Jag orkar inte. Jag klarar inte mer.

Bryter snart ihop.