Utdöende yrkeskår

Jag nämnde i ett tidigare blogginlägg att 2014 kommer innebära många förändringar. En förändring som jag med sorg medger är att jag om lite mer än en månad slutar mitt jobb.

Har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist, som det så fint heter, när min arbetsplats försvinner. Mitt yrke går i graven. Jag och cirka 200 andra taltidningsredaktörer runt om i landet kastas ut på arbetslöshetens ovissa glasberg.

Jag har älskat mitt jobb. Att göra om den lokala papperstidningen till en taltidning. Att med min röst låta människor få höra dagens nyheter har fått mig att känna mig nyttig och viktig. Jag har gjort en insats för dem som av någon anledning inte kan läsa tidningen själv.

Det har varit ett arbete som har passat mig och min hälsa (ohälsa) otroligt bra. Ständiga kvällar har fungerat utmärkt för mig med morgonstel kropp.

Faktiskt trodde jag att detta arbetet var tryggt. Att jag skulle arbeta här tills jag blev gammal nog att gå i pension. Även om det blåst hårda vindar ibland och vi har oroats av neddragningar så trodde jag aldrig att vi skulle bli ersatta med ett datorprogram.

Istället för att höra min mänskliga röst varje dag läsa nyheterna kommer våra prenumeranter att få lyssna till talsyntes.

En fördel är att allt i tidningen kommer att finnas tillgängligt. Precis varje bokstav och siffra i motsats till dagens 90 minuter redigerat, med fokus på lokalt, material.

En fråga är: Vem orkar lyssna på exakt allt? Varje tv- och radioprogram, alla lagfarter, alla annonser. Klart möjligheten till att hoppa eller snabbspola kommer att finnas. Läsarna kommer att kunna välja vad de vill lyssna på precis som du väljer vad du vill läsa när du bläddrar i din papperstidning.

Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer att gå för alla äldre prenumeranter. Förändringar är inte lätta när man är gammal. Ny teknik är inte alltid enkel att hantera. Speciellt om man kanske inte ser.

Jag kan inte låta bli att tänka att den mänskliga kontakten försvinner.

Mina tankar går till den gamla kvinnan som brukade ringa och säga:

- Tack för att ni finns hos mig varje morgon. Det känns som jag känner er. Ni är ju här med mig vid köksbordet.

Eller mannen som ringde och uttryckte oro över att en av mina kollegor varit förkyld en längre tid.

- Hur är det egentligen med Jan?

Nu kommer de att istället för våra röster lyssna till en syntetisk röst. Inte fy skam den heller men inte är det samma liv i den som i våra. Vad man än säger så är det annorlunda med en mänsklig röst med lokalkännedom än ett datorprogram.

För att inte tala om att vi ofta när vi redigerar texterna ändrar dem för att de ska passa till ett lyssnande öra än till ett läsande öga. Den biten försvinner helt.

För mig betyder det att jag inte längre har ett yrke. Ingen kommer längre att efterfråga min röst. Mina kunskaper. Min arbetslivserfarenhet som taltidningsredaktör under 13 1/2 år kommer inte betyda något.

Utveckling är på gott och ont och man måste acceptera verkligheten. Frågan är bara:

Vad ska jag jobba med nu? Vad har jag att erbjuda, vad orkar jag och framförallt vem vill ha mig?