Försvunna prover

Idag pratade jag med sjuksköterskan på reumatologen eftersom jag inte fått provsvar.

Har inte orkat ta tag i det förrän nu.

Det fanns inga provsvar.

Tackar mig själv att jag skriver allt i kalendern. Kunde uppge provdag och varför prover togs.

Sköterskan lovade undersöka saken. Sa något om att provsvaren kanske låg i dr postfack för rapportering. Läkaren hade inte varit där på länge.

-Men hur mår du?
- Jag mår fantastiskt. Jag har ont i kroppen men nu mår jag toppen. Jag slutade äta Levaxin.

Sedan får jag berätta hela historien och sköterskan säger flera gånger:

-Otroligt.

Hon frågar mig vad som fick mig att sluta och just då kände jag att nu kan jag säga det högt. Det jag inte velat ge ord. Känslan jag haft i mig.

-Jag orkade inte längre. Att leva 40 år till och må på detta sättet fick mig att släppa taget. Jag ville inte leva mer.

-Fy, vad hemskt.

Det kändes så skönt att säga det högt. Det var befriande att äntligen ha kraften att erkänna hur nära jag varit. Hade jag inte älskat livet och min familj så mycket så hade jag inte haft kraften att försöka denna sista sak. Att testa om mina misstankar om medicinen var korrekta. Då hade jag istället avslutat allt.

Har under min läsning på internet läst mycket nu de senaste dagarna om Levaxin, sköldkörteln och hypotyros. Hittade artiklar om personer, främst kvinnor, som blivit så deprimerade och begått självmord där det sedan visat sig att deras depression berott på sköldkörtelproblem som de inte fått hjälp med.

Nu är kanske mitt fall är annorlunda för jag åt medicin för hypotyros men istället för att få hjälp blev jag sjuk. Men situationen är ju densamma.

Jag kan inte vara unik. Det måste finnas fler där ute som råkat ut för samma sak. Sjuk, sjukare, sjukast pågrund av feldosering av Levaxin.