Fy f*n

Varför är jag en sådan jubelidiot?

Varför ska jag aldrig erkänna att jag inte orkar?

Varför kan jag aldrig backa och säga: - Nej, jag orkar inte detta.

Cyklade till mina föräldrar igår för att låna deras bil. Jobbar ensam om tisdagskvällen och kan inte gå tidigare till tåget. (idiot)

När jag satte mig på cykel var jag beredd på att det skulle göra ont men jag blev överraskad. Hoppa på och av gjorde ont men själva cykelturen gick bra.

Sitta i bilen var värre. Få på bältet var en gymnastisk övning.

Tur det fanns parkering som jag enkelt gled in i för fickparkera hade inte gått.

Flytta fötterna mellan pedalerna skickade knivar i ryggen. (idiot)

Hm, trapporna? Glöm att jag tar hissen. Inte att jag ska besegras av ett sketet muskelfäste. Har jag gått i trappan varenda arbetsdag i 12 år trots all värk ska jag gå nu med. Och ....
det gick.

Sitta var ingen bra ide för varje gång jag reste mig fick jag stå en stund och vänta in att smärtvågen skulle ge sig, svarta prickarna för ögonen sluta och svettningen avta.

Så jag tillbringade kvällen hängande över skrivbordet. (idiot) Tacksam för att någon klok person investerade i höj/sänkbara bord.

Nu på morgonen körde jag och lämnade tillbaka bilen. Cykelfärden hem gick okej men väl inne orkade jag inte lyfta fötterna över en låda och sparkade i ordentligt.

Det finns så många saker som man gör som medför smärta i ryggen. Allt sitter ju liksom ihop.

Just nu sitter jag här och tårarna trillar. Jag har så ont så jag kan inte hålla dem tillbaka. (idiot)

Väntar på en installatör som gubben bokat tid med. Men som jag får ta hand om.

Jag har lovat Ulrika komma och jobba lite med vårt projekt innan jobbet men jag tror inte jag orkar något av det.

Fy f*n! Jag har så ont så jag kaputilerar. IDIOT.