Jag förstår inte varför livet ständigt ska vara en motgång.
Varje gång man går ett steg fram och allt ser ljusare ut inträffar något som slår undan benen på en.
När det börjar flyta på inom ett område så börjar ett annat bråka.
Varför är det så?
Varför ska varje steg framåt egentligen betyda två steg bakåt totalt?
Vill bara få det till att flyta på. Vill bara att alla ska må bra.
När jag nu börjar må bra (förutom det jag får leva med och mitt tillfälligt trasiga muskelfäste) så rasar allt runt mig.
Känner mig så motarbetad.
Usch, hade jag inte varit Lotta. Envisa, tjurskalliga Lotta så hade jag dragit täcket över huvudet och struntat i allt. Är så fruktansvärt trött på världen utanför dörren.
Men inte kan jag göra som gubben säger till mig:
-Sluta tro gott om alla människor.
Jag vill tro att människan faktiskt är god. Jag vägrar tro att människan är ond.
Ibland får man skita i allt , de gör jag idag ,har ont i hela kroppen orkar inget vill inget. Man är inte sämre människa för de ,så vila du med gott samvete o låt familjen hjälpa till när dom kommer hem istället.
SvaraRaderaJust nu vilar jag med gott samvete för kroppen orkar inte mycket.
RaderaMen det jag tänkte på just här var allt runt omkring. Typ Murphys lag.
Att det aldrig får vara bra i allt. Fungerar det hemma strular skolan. Fungerar skolan strular bup.