Jag har dödat

Eller, jag har orsakat död.

Strax innan midnatt påväg hem från jobbet sprang ett vildsvin ut framför min lilla Opel Corsa.

Det small.

Nej, NEJ!!!!!

114 14

Var tankar som for igenom mitt huvud.

Att vildsvinet var skadat rådde det inga tvivel om. Jag hade känt och hört smällen. Jag såg hur kroppen slungades iväg.

Ändå körde jag inte i 80. Jag har många gånger under de snart 12 år jag kört den vägen till och från jobbet bromsat för vildsvin. Jag visste att de brukade gå där och släpper alltid gasen där.

Men det hjälpte inte.

Strax efter mig kom två väktare som stannade och undrade hur det gått.

-Ja, bilen fick sig nog en smäll mitt i fronten.
- Skit i bilen. Hur är det med dig?
- ÖH, mig?

Killarna hjälpte mig att kolla om vildsvinet var kvar för jag vågade inte lämna bilen.

Det stackars djuret låg på åkern och försökte resa sig upp när deras billysen riktades mot honom.

Då upptäckte jag att jag läckte ur bilen. Kylaren. Vildsvinet måste slagit sönder kylaren.

Efter lite väntande i mobilen svarar polisen. De undrar ur det är med mig. Mig? Det stackars djuret lider ju.

Polisen frågar om hon får lämna mitt nummer till jägaren. Vilken fråga. Självklart.

Väktarna placerade ut min varningstriangel och bad om ursäkt för att de var tvugna att lämna mig.

Jag kunde inte tacka dem tillräckligt för att de stannat.

-Självklart, svarade den ene av dem och log.

Jag ringer gubben efter bogserhjälp. Han svarar inte. Magda svarar inte. Men på hemtelefonen svarar gubben.

När jag väntar på gubben ringer jägaren och jag förklarar var grisen ligger.

Även han undrar hur det är med mig. Jodå, men grisen lider. Skynda dig.

Så blir det tyst. Jag stänger av varningsblinkersen. Vevar ner rutan. Sitter där i mörkret och bara andas. Ett par gånger hör jag bil närma sig och jag startar blinkandet igen.

Fy vad de kör fort. En bil tar nästan med sig varningstriangeln.

Gubben kom innan jägaren. Just nu vet jag inte om grisen fått slippa lida.

Imorgon ska jag ringa jägaren och fråga.

Nu sitter jag här i min soffa och varenda centimeter av min kropp värker. Händerna och benen skakar.

Hoppas kunna få sova lite men jag kan inte sluta tänka på hur fort livet förändras. Ena stunden kör jag påväg hem från jobbet och livet  känns underbart. Nästa sekund har jag blivit en mördare.