Jag knyter näven i fickan. Mina tänder biter hårt.
Egentligen vill jag ställa mig upp och skrika:
-HALLÅ!!!!! JAG FINNS OCKSÅ.
Men som vanligt är jag tyst. Knyter hårt näven i fickan. Låtsas som om jag inte bryr mig. Iskall och oberörd. Trots att mitt hjärta blöder och när ingen ser rinner tårarna nerför mina kinder.
Det enda jag visar utåt är ett leende. Men känner mig orättvist behandlad. Förbisedd. Nonchalerad.
Ironiskt. Jag som verkligen alltid försöker tänka på alla andra och deras behov. Sätter andra före mig själv. Ta hänsyn.
"Behandla andra som du vill bli behandlad själv."
En dag. En dag kommer karman tillbaka. En dag ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar