Det
finns alltid en anledning bakom varje utbrott. Det gäller bara att
man har ork att se att barnet inte bara är jobbigt/elakt.
Det kan vara
svårt ibland när man tycker att det ena bråket avlöser det andra.
När man inte ser någon förändring och agressiviteten bara växer.
Frustration, trötthet och kanske ibland uppgivenhet.
Ibland
kanske inte ens barnet/ungdomen själv kan förklara varför det blev
som det blev. De har inte riktigt pejl på varför känslorna brakade
loss.
Men
de flesta gångerna kan man faktiskt hitta en orsak.
Nu
menar jag absout inte att det är acceptabelt att skrika och gapa
men när man som jag lever med fyra personer med npf-diagnoser är
det mer en vardag att det är högljutt och irriterat.
I
en familj utan de här diagnoserna klickar det också. Man kan inte
komma överens med alla människor.
Men
de där kaosutbrotten som är som rena Vesuvio är utbrott som oftast
har en anledning. Jag upptäckte att ju mer jag lärde mig om mina
barn (och man), hur de reagerar i olika situationer, inför olika
utmaningar. Så lärde jag mig se orsaken till utbrotten.
Många
gånger kan jag hindra explosionen men tyvärr är jag bara en enkel
människa och ibland hinner jag inte.
Ibland
kommer utbrottet och jag tänker:
- Var
sjutton kom det där ifrån?
Men
genom åren har jag lärt mig vad som triggar.
Att
vara en ”förebyggande”-mamma har faktiskt hjälpt till att hålla
familjelivet ganska lugnt. Även om det stormar ganska kraftigt hos
oss. Mycket kraftigare än i många familjer.
Visst
har det tagit på mig. Både fysiskt och psykiskt. Men jag har vant
mig vid att ha tentaklerna ute och känselspröten aktiva. Jag hör
och ser otroligt mycket. Ligger mer än ett steg före i de flesta
situationer.
En
del säger att jag gör fel. Att jag städar undan framför dem så
de kan vandra enkelt på sin livsväg. Att så ser inte verkligheten
ut.
Andra
säger att det är väl helt logiskt att om man vet att barnet
reagerar enormt starkt på gult så målar man inte barnrummet gult.
Det
jag har gjort har jag gjort av en enda anledning. Nja, kanske flera
men den största anledningen har varit överlevnad.
Att
bara i någolunda helt skick varje kväll har för mig varit det
primära.
Jag
har efterfrågat hjälp från bup om strategier. Jag har bett soc om
hjälp och stöd.
Lite
har jag fått men det mesta har jag själv fått läsa, lyssna och
gissa mig till.
Varför
fanns ingen som ville hjälpa?
Och
allt eftersom åren har gått har jag lyckats rita upp kartan som är
min familj.
Det
är en balansgång mellan att hjälpa/underlätta och stjälpa.
Man
ska inte hjälpa så mycket att man tar bort möjligheten till att
barnet/ungdomen/personen ska lära sig och växa som individ. Men man
ska hjälpa så mycket att han/hon klarar av att ta till sig
möjligheten till att lära och växa.
Med
en npf-diagnos är det ofta så att det inte räcker med att gå på
en nit en gång. Man måste gå på den många gånger och inte ens
då är det säkert att man lär sig.
Det
kan vara väldigt frustrerande.
- Men,
nu gör du samma sak igen. Jag har ju sagt....
Pedagogiskt? Nej inte det minsta. Hjälper det att tjata? Hjälper det att gnata? Nej.
Men
hur mycket ska man orka innan man ger upp?
Vissa
dagar känns det som att nu räcker det. Nu kastar jag in handduken
och domaren får bryta matchen till npf:s fördel.
Men
efter en stund tänker jag:
- Nej,
nu j***ar.
Spottar
i händerna och fortsätter stångas.
Mitt
mål är att mina barn ska växa upp och bli fina, ärliga och
rättskaffens individer som kan dra sitt strå till den stack som
kallas vårt samhälle.
Jag
tänker på den dag när jag inte finns där. Den dagen när de måste
klara sig själva. Jag vill att de ska ha en så bra grund som
möjligt att stå på.
Jag
kan bara ge dem verktygen och sedan måste de själva bestämma sig
för att använda dem.
Nu satte du ord på din starka kärlek och ditt fantastisk jävlar-anamma! Kämpa på, fortsätt att älska din familj med stolthet.
SvaraRaderaKtam