På måndag smäller det

Igår var vi på Magdas skola och hälsade på innan skolstarten på måndag. Maja passade också på att följa med och hälsa på sina gamla fröknar.

Jag kände mig väldigt nöjd och ganska lugn efter det samtal som vi hade. Förutom Magdas lärare kom även rektorn in och diskuterde med oss.

Jag överlämnade resultatet från språkstörningsutredningen som vi gjorde i juli. Magdas lärare kopierade för att få ett eget exemplar för det hade inte nått henne från logopeden.

Vi diskuterade det här med att Magda behövde få en dyskalkyliutredning. Jag upprepade det logopeden på elevhälsan sagt att det visst fanns personer inom landstinget som gjorde den utredningen men läraren sa att så var INTE fallet. Rektorn la sig i och sa att de från skolan skulle kontakta logopeden för att få information om hur det verkligen ligger till.

Då kom vi in på om det är bra med ytterligare en diagnos när man nu vet vad som är felet.

Jag vidhöll, och en av lärarna med mig, att diagnos på papper alltid är bra att ha.

- Det ska inte, ur resurshänseende, spela någon roll om man har diagnos eller inte, upprepade rektorn flera gånger.

Nej, jag vet. Jag vet att de säger så och att de på Magdas skola verkligen försöker arbeta efter den devisen. Men jag vet. Jag vet att det spelar stor roll om du har en diagnos eller inte. Det är fel för det finns massor av barn som har problem med olika saker utan att ha någon diagnos. Som skulle må bättre av en enklare och mer tillrättalagd skolgång.

Men att få hjälp är inte lätt. Det tar tid. Och ibland är det inte rätt hjälp i alla fall.

Magdas skola, lärare och rektor, har verkligen försökt att hjälpa henne.

Jag tycker det tar för lång tid. Jag tycker det borde gå fortare. Vara enklare. Men allt tar sådan tid.

Utredningen som bup skulle göra har vi inte hört ett ljud om under sommaren. Visst de har också haft semester men inte alla på en gång. Okej, Magda står i kön och det är inte akut men tiden rinner fort.

Skolan visade väldigt tydligt att de var besvikna på att den utredningen inte var klar eller åtminstånde påbörjad. Nu känns det som att det kommer att ta en termin innan utredning är klar, utvärderad och skickad till skola. Sedan ska skola reagera, ta beslut och bestämma lämpliga åtgärder. Då är det vinter och ytterligare tid har gått.

Jag känner mig stressad när jag tänker på att efter vintern måste vi börja tänka på om Magda kommer att klara av den högstadieskola som hon troligtvis kommer att gå på.

I vilket fall som helst kommer det att i 7:an bli en stor omställning för henne. Hon som är så i behov av trygghet ska kastas in i en ny skola med nya lärare och nya elever. Nya rutiner. Nya krav och nya situationer som hon ska förstå.

Nu funderar vi på om kanske en mindre skola hade varit bättre för Magda. Men ska vi tvinga henne att lämna den enda trygghet som hon har i denna nya situation, sina gamla klasskamrater?

Tvinga henne att börja med allt även nya kamrater.

Usch, varför kan man inte veta att det man gör är det bästa? Som det är nu kan man bara väga för och emot och hoppas, verkligen hoppas, att man gör det rätta.

Så en skolstart på måndag där jag känner mig lugnad att Magda kommer att mötas av lärare som verkligen ser till hennes bästa men oro inför att tiden går så fort.

För Magda är det en skolstart där hon ser de flesta av sina klasskamrater för första gången på många månader. Men hon vet var hon ska ställa sina skor och hänga sin väska. Hon vet vilket klassrum hon ska gå in i. Hon vet var hennes bänk står och vilka lärare som väntar på henne i klassrummet.

Det allra bästa är att Magdas underbara assistent Mariana fått stanna kvar hos henne och hjälpa henne genom ytterligare en termin.