I ett samtal igår med en kvinna som jag tror kommer att bli en god vän fick jag ett beröm. Eller hur man nu vill tolka det.
Hon frågade mig om jag hade värk. Det är ju inget som står i pannan eller som jag skyltar speciellt mycket med.
Jo, förklarade jag. Jag har reumatism. En bindbävsreumatism och fibromyalgi.
-Det märker man inte, var hennes kommentar.
På ett sätt är det bra men på ett annat sätt inte.
Jag låter inte värken styra mitt liv utan försöker leva ett så normalt liv som möjligt.
Men jag kräver samtidigt allt för mycket av mig själv.
Just nu har jag krävt allt för mycket av mig själv. Nu behöver jag en stunds vila för min kropp. Men min kalender säger en annan sak. Krav, krav, krav. Förväntningar och förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar