Idag har det varit taxiverksamhet. Vissa dagar känns det som om jag bor på vägen.
Men hann ändå med tvätt, sortering i Magdas garderob och möte på skolan innan jobbet.
Tyvärr ingen matlagning men det finns åtta fullt fungerande händer hemma. De svälter inte ihjäl.
Kvällens jobb blev inte så positiv som vanligt. Gav mig inte den avlastning och uppmuntran jag behövde. Men bara fortsätt belasta mina axlar.
Vi har vetat om att risken har funnits men hoppats på det bästa. Tänk vad dum man kan vara.
Ikväll slogs spiken i kistan. Vecka 34 2013 finns inte mina arbetsuppgifter längre. Mitt andningshål, min oas, som hjälpt mig överlevt allt kaos försvinner.
13 års arbetslivserfarenheter som blir totalt värdelösa. Vad är det för mening att ha kunskapen när den inte efterfrågas?
Vad händer sen? Vad ska ynkliga jag orka arbeta med? Vad kan jag erbjuda på en redan tuff arbetsmarknad? Vem vill ha mig som anställd? Hade jag varit arbetsgivare hade jag flytt mig själv som pesten.
Orkar inte just nu tänka på framtiden. Orkar inte.
Usch och bara usch. Vet hur det känns för jag är i samma situation. Hur hittar man då "på plats" igen när man redan har speciella saker att ta hänsyn till? Jaadu, kommer du på det så avslöja gärna hemligheten... Jag vill oxå väldigt gärna veta. Men vetdu, det löser sig säkert ändå på bästa sätt. Man får ha hoppet iaf!
SvaraRaderaKram/Tina