När alla ungar försvunnit från hemmet låg jag en stund i sängen och funderade. Vädret utanför såg kallt men underbart ut. Kände för att vara rent egoistisk så jag bestämde mig för en lite längre promenad med Rex. Strunta i allt jag hade planerat att göra innan jobbet. Det är ju ändå ingen som uppskattar all tid jag lägger ner.
Wille fick stanna hemma för jag orkar inte längre kontrollera honom. Han drar i kull mig utan problem. Men Rex är så liten och lyder mig rätt okej.
Jag bor nog på en av de vackraste platserna på jorden. Men uppskattar det nog inte till fullo. Varför är det så att vi människor alltid söker oss bort? Till något annat som vi tror är bättre. Varför inte vara nöjd över det man har och se skönheten och glädjen i det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar