ADHD - isolering

Idag konfirmeras min äldste lillebrors äldste son. Mina föräldrars första barnbarn som väljer att aktivt ta steget in i Svenska kyrkan.
Gubben fick en inbjudan om att närvara i kyrkan och delta i efterföljande fest. Givetvis tackade han ja. Men då kom problemet. Vilka av barnen skulle följa med?

Hos oss är det inte en självklarhet att barnen följer med på kalas eller andra sociala aktiviteter. Det beror mycket på deras dagsform.

Deras och deras. Alla människor är olika så även de med NPF. Maja följer med om hon inte har något som kolliderar. Hon är en annorlunda social individ jämfört med Max och Magda. Kanske är det hennes kontrollbehov som kickar in. Hon vill veta. Hon vill ha kontroll. Hon vill inte missa något. Problemet som ofta inträffar är att det blir kaos i henne eftersom hon lämnar mig ensam och inte har samma kontroll över vad jag gör, om jag mår bra.

Max är den som längst har undvikit att följa med men nu börjar Magda också få problem med tillställningar.

Det är nya människor. Det är platser som de känner sig osäkra på. Det är situationer som de inte riktigt har koll på hur de ska bete sig eller hur de ska reagera. Sedan måste man fixa allt det där runt omkring innan man ska åka iväg. Kanske måste det fixas en present (vilket oftast jag hjälper till med). Det ska duschas och kläs på lite finare kläder. Där är det svårt att välja.

Allt är saker som tar enormt mycket energi. Så att bara komma fram till ett val:
- Ja, jag följer med.

är så otroligt jobbigt. Då är det enklare att svara:
- Nej, jag stannar hemma.

Jag har upptäckt att om jag är med så fungerar det lättare. De känner tryggheten i att jag är med. De vet att jag har koll och att jag kan ge rätt råd. Men eftersom jag inte firar födelsedagar eller andra så kallade kristna traditioner så finns inte jag med som stöd vid sådana tillfällen.

Det är ett enormt antisocialt beteende som faktiskt gör dessa personerna väldigt ensamma. För hur många gånger fortsätter en vän att bjuda in dig till fester om du ändå inte kommer? Hur många är det som förstår hur ansträngande psykiskt och fysiskt det är för dig att följa med till stranden. Fastän du faktiskt egentligen ville?

Idag blev det så att halva familjen gick på konfirmation och resten stannade hemma. Gubben och Maja fick ta hand om gratulationerna.

Men Max var faktiskt med när Marcus fyllde 26 år härom veckan. Då uppstod istället ett annat lika jobbigt moment. Då hamnade han i centrum. Eftersom alla, framför allt storebror Marcus, blev så glada över att Max kommit så uttryckte de sin glädje. På ett sätt bekräftades Max betydelse och att de saknar honom när han inte är med. Men å andra sidan så fick han fokus på sig och det är otroligt jobbigt. Han vill inte stå i centrum och få allas blickar på sig.

Så om en person med ADHD inte kommer på ditt kalas eller din tillställning så kanske det inte beror på att han eller hon inte ville. Det kanske helt enkelt var mindre jobbigt att låta bli.

Men, jag ber dig, ge inte upp. Fortsätt att bjud. Erbjud kanske att underlätta. Var tydlig med vad som förväntas av personen. Gör honom eller henne delaktig på något sätt. Men snälla ge inte upp.