Stora Alvaret

Jag hade hört och läst om Alvaret men i mitt sinne var det absolut inte ett så stort område som det i verkligheten är. Alvaret är ju över hela södra Öland. Från strax söder om Färjestaden och ända ner till Grönhögen. Inte alls som jag trodde.

Jag lämnade Mörbylånga och svängde norrut. Vid Resmo svängde jag österut rakt genom Alvaret på den så kallade Ölandsleden.

Mitt första stopp blev på Gyinge och Mysinge alvar.

På försommaren är detta Ölands bästa plats att se orkidéer men jag hade inga sådana förhoppningar.

Första tanken är att här växer det inte mycket förutom låga buskar och nyponrosor.

Det är så stort. Det enda som jag hör är fågelsången.

Men plötsligt ser mina ögon sådant som jag inte reagerat på förut. Jag ser att för nästan varje steg jag tar så finns det blommor. Massor. Det är bara det att jag har haft ögonen uppåt. Inte neråt.

Vad skådar jag. Om inte orkidéer. Små men ändå orkidéer.

Vi människor letar efter det stora och exeptionella. Men det där lilla är också så otroligt vackert. Vi måste bara öppna våra ögon och våga se allt det där vackra.

Plötsligt förändras fågelsången och jag hör en gök. Det är en västergök. Om jag inte minns fel så är det en bästergök.

Se skönheten i det där vanliga och enkla.

Vägen går rakt genom Alvaret.

Jag fortsätter att köra och stannar vid Möckelmossen som är Stora Alvarets största sjö. Detta är ett väldigt fågelrikt område.
På hösten är det bland annat en samlingsplats för tranor.

Jag är alldeles ensam. Jag hör fåglar sjunga och långt där borta vet jag att vägen finns. Men här är det ro.

Mitt där ute i ingenstans men ändå mitt i allt nås jag av beskedet att en bekant idag för sin lilla alltförtidigt födda bebis från sjukhuset till kapellet.

En resa som måste vara fruktansvärd. Under de få veckorna som de fick ha Maja hos sig var det en ständig kamp. De visste att chansen var liten men hoppet fanns. De fick hålla sin lilla bebis intill sig. Hon fick ha den lilla handen i sin.

Tyvärr orkade Maja inte kämpa mot den tunga börda som hon fått. Hennes lilla kropp gav upp. Kvar står nu två föräldrar med en vardag som var redo för att ta emot ett litet barn. En bilbarnstol som ska lämnas tillbaka. Barnsängen är tom.

Jag kan inte förstå den sorg som de upplever. Jag kan inte sätta mig in i hur fruktansvärt de mår. För jag har aldrig varit i samma sits. Visst har jag förlorat vänner och anhöriga. Men inte ett barn. De tre som jag har burit inom mig fick jag behålla. Jag har sett dem växa upp och bli egna individer.

Ber om att den ro och det lugn som jag kände där ute på Alvaret kan nå dessa sorgetyngda människor och ge dem frid.

Maja har inte längre ont. Maja behöver inte längre kämpa. Nu får hon sova.

Lika skört, ömtåligt och vackert som själva livet.

Varför stannar vi så sällan upp och ser allt det vackra runt omkring oss? Varför tar vi livet för givet många gånger? Livet kan tas ifrån oss lika snabbt som en kraftig vind kan få blomblad att skingras.

Ta vara på varenda minut och tänk på att fylla din dag med goda tankar och handlingar. Ögonblicket kommer aldrig tillbaka.