Avslut

En sak som jag har förundrats över väldigt länge är den här oförmågan till att verkligen göra något klart. Komma till avslut. Bli färdig. Vad är det? Är det en rädsla att:

Nu är det klart. Vad ska jag göra nu?

Eller vad handlar det egentligen om?

För mig är det skönt när en sak är riktigt klart. När man kan sätta punkt och gå vidare.

Handlar det kanske om att man ser olika på vad som är ett avslut? När det är klart. Eller är det kanske den där "Jag-gör-det-sen"- mentaliteten?

Detta är något som inträffar hela tiden. Inte bara i stora projekt som att fönsterfoder i badrummet inte kommer upp på 16 år. Utan det gäller även små saker.

När jag ber någon, oavsett vem i familjen men värst är gubben, att hämta in tvätten hänger det ALLTID kvar något på strecket.

När någon ska hänga upp tvätten ligger det ALLTID kvar något i maskinen.

När någon ska plocka undan efter sig när de ätit eller gjort andra aktiviteter plockas ALDRIG allt undan.

När gubben använt verktyg ute ligger ALLTID något kvar.

När de lämnat klädesplagg ute ligger de kvar tills jag kastar dem på grund av att de antingen missfärgats av solen eller börjat mögla av fukten.

Det som får mig att tänka på detta idag är att gubben klippte gräset i söndags och mitt på gräsmattan står bensindunken kvar. Så är det alltid. Saker hittar aldrig hem.

Jag försöker att blunda för det. För jag orkar inte längre springa och plocka och hålla ordning på dem. De får stå sitt kast när saker kommer bort eller förstörs.

Men det är ett ganska intressant fenomen. Ser man inte den sista strumpan på tvättlinan eller?