Följ med till Ölands södra udde

© 2012 Lotta

© 2012 Lotta

Strax innan Kastlösa fanns denna fantastiska vallmoäng. Jag var bara tvungen att stanna och fotografera. Så vackert. Fick en känsla av frihet, mjukhet och förgänglighet.

Vallmo är en av de vackraste blommor jag vet. En blomma som får stå där i vägkanten eller på ängen och vaja. I en vas bli de inte långvariga.

På den vita grinden ut mot den absoluta södersta udden finns denna "varningsskylt" för grodor. Tänkte på min egen lilla groda där hemma. Tänkte på hennes grodsamling i bokhyllan och hennes rädsla för riktiga grodor och paddor. Tyvärr såg jag inte en enda groda. Det var väl för varmt för dem idag.

Fyren Långe Jan ligger på Ölands södra udde.

Långe Jan byggdes 1785 och var från början en öppen stenkolsfyr. Men som allt annat har den moderniserats och byggts om. El fick fyren 1948. Idag är den såklart automatisk. Som mycket annat i vårt samhälle så rationalliserar vi bort människan.

Man får som besökare klättra upp i Långe Jan om man vill. Givetvis mot en summa pengar. 30 kronor tror jag det var. Först funderade jag på att göra det bara för att ha gjort det men sen ångrade jag mig. 197 steg i en spiraltrappa är nog inte riktigt min grej.
Visserligen får man säkert en otroligt fantastisk utsikt men jag stannade på marken.

Förutom Långe Jan så finns ett litet museum om fyrplatsens historia, Ottenby fågelstation, Naturum och en restaurang på södra udden.

Marken vid stranden och så långt upp som vågorna når fanns underbara stenar. Jag plockade med mig tre släta som minne.

Långt där ute ser du några små prickar. Det syns inte vad det är och jag kunde inte heller från min plats på stranden se vad det var men jag kunde höra. Sälarna brölade ordentligt. Synd att jag inte kunde zooma närmre. Jag måste köpa mig ett annat objektiv.

Längre ut söder än så här kommer du inte på Öland.

På vägen mellan fyren och parkeringen fanns denna otroligt vackra port. Du går under ett lövat tak och framför dig ser du havet. Fantastiskt.

© 2012 Lotta

På min väg söderut så slog det mig att de öländska stengären inte ser ut som de gärdsgårdar vi har hemma. I alla fall inte huvuddelen av de jag sett. De består av platta stenar. Varför då? Någon som vet? Kan det kanske vara spill från stenverksamhet? Verkar för mig för perfekta för att vara naturliga. Eller det kanske är kalksten och den skiktar sig så.

© 2012 Lotta

Vackert är det i alla fall.