Trött, tröttare, tröttast

En del av mig vill sparka och slå. Den andra delen är så oerhört trött.

Jag har kämpat så länge med näsan över vattenytan men nu är kallsuparna för många.

Varje gång jag börjar se ljust på livet, varje gång som jag kan börja slappna av, sparkar någon undan benen på mig.

Det övergår mitt förstånd hur man som skolpsykolog och rektor kan bemöta "ökade krav och ett hårdare klimat" med minskat stöd.

Tar man bort tryggheten när man vet att det kommer bli svårare?

I min värld så är en sådan situation ett tillfälle för att istället se till att man ger rätt stöd och kanske till och mer ger mer stöd.

 Hur kan man ta beslut som man faktiskt måste inse kommer att medföra skada?

Magda bröt ihop igår när hon kom från skolan.
Rektorn hade förklarat för Magda att de skulle ta assistenten för att ett annat barn behövde henne mer. Som om det skulle få henne att må bättre.

- Men hur ska jag klara mig? Vem ska hjälpa mig nu? De har nog inte tänkt ordentligt.

Hon grät något fruktansvärt. Hon som sällan gråter eller låter mig krama henne stod och stortjöt i min famn. Efter det stängde hon in sig i sitt rum och gömde sig under täcket.

För någon vecka sedan satt alla inblandade i ett möte och där gick vi igenom Magdas svagheter.

 - Det är inte konstigt att Magda är trött på eftermiddagen och inte orkar med läxorna. Hon får kämpa så otroligt hårt för att klara skoldagen.

Så lät det då. Idag kräver de att hon ska kämpa ännu mer och nu utan sin trygghet.

Men den dagen hon inte orkar kämpa mer vem ska då plocka upp bitarna? Vem tar då ansvar för konsekvenserna?

Förstår inte hur folk som spelar med andra människors framtid kan sova gott om natten.

 "Elle belle bi. Du får inte behålla din assistent. Någon annan människa är mer värd än du."
 Men en dag kommer det ifatt dem. En del får sin dom av sina handlingar direkt medan andra får vänta. Men dömda blir vi alla.