En av mina kollegor besökte Indien för något år sedan. Hans sambos son som arbetar för Läkare Utan Gränser var stationerad där. När min kollega kom hem så började jag som månadsgivare till Läkare Utan Gränser.
Idag fick jag "direkt" #4 2012 Läkare utan gränser
Jag sitter här i min trygghet och gråter över hur mycket hemskt det finns i vår värld. Så många människor som mår dåligt och dör. Orättvisan pågrund av var du föds.
Livet är ett lotteri. Har du fördelen att födas på en plats där pengarna finns eller nackdelen att födas på en plats av fattigdom?
Att jag är månadsgivare till några organisationer ser jag som en möjlighet att hjälpa.
Jag är tacksam över högvinsten jag drog som föddes i Sverige. Ett tryggt land. Inget krig, inga epidemiska sjukdomar. Ett socialt nätverk som kan hjälpa.
Även om det finns de här i Sverige som har det tufft går det inte att jämföra med hur det är på andra platser på vår jord.
Gör det svenskens lidande mindre värt?
Nej, det tycker jag inte.
Jag anser inte att vi här inte får lov att klaga över våra krämpor eller våra svårigheter för det har vi rätt till. Men de blir oerhört små och ynkliga när man läser om eländet som drabbar andra på vår jord.
Det är lätt att sitta i soffan i ett varmt och tryggt hem och döma mamman på tv som tvingas ge bort/sälja ett barn för att två andra ska överleva. Jag tror inte hon gör det med ett glatt hjärta. Jag tror inte hon älskar sitt barn mindre än vad jag gör. Men för att överleva tror jag hon försöker hålla fast vid tron att barnet får det bättre. Hon vill nog inte tänka på de hemskheter som hennes barn kanske kommer att utsättas för. Hon hoppas och ber säkert om att barnet ska få trygghet, kärlek och värme.
Jag känner en enorm tacksamhet för att det finns de som har kraften att åka ut i världen och hjälpa människor. Jag hade den intentionen som ung men tyvärr räckte jag inte till. Nu tvingar sjukdom mig att inse att den enda hjälp jag kan ge är ekonomisk.
En fråga till Paul McMasters
Du har nyss kommit tillbaka från Syrien. Vad gjorde du där?
Läkare Utan Gränser har fyra team i nordvästra Syrien. Vårt team jobbade i en grotta. Därinne fanns ett tältsjukhus med en operationssal och sex bäddar. Det var otroligt att vi lyckades skapa en steril miljö med alla nödvändiga kirurgiska instrument, när vi faktiskt befann oss i en dammig kritstensgrotta.
Vi bodde 15 minuter därifrån i en liten by. Byborna var glada över att ha oss där, varje dag bakade en kvinna i byn bröd till oss. Det var vad vi levde på, bröd och bönor.
Varje dag förr bomberna över byarna i trakten. En gång bara några undra meter bort från vår grotta. De sista veckorna jag var där opererade vi runt 100 personer och behandlade ännu många fler. Vi tog emot diabetiker som hade slut på medicinen, barn med astma och kvinnor som behövde kejsarsnitt.
Dessa människor har inte haft tillgång till sjukvård på mer än ett år.
En del lyckas fly till Turkiet men de flesta har inget annat val än att stanna kvar.
Paul McMasters, brittisk kirurg. (Fältsjukhuset har numera flyttats till en bondgård)
Jag sitter i tryggheten i mitt hem. Utanför fönstret ser jag hur ett snötäcke lägger sig. Jag sitter här i soffan i ett varmt hus. Jag har mat i skåpen. Jag har pengar på kontot. Även om jag inte har i överflöd och inte kan handla allt som anses vara "måsten" i dagens samhälle. Jag har det bra. Ska jag skämmas för det. Nej! Men om jag har möjligheten att hjälpa anser jag att det är min moraliska skyldighet att göra det. Om det är att vara månadsgivare eller att ge ett bidrag till en väninna i nöd spelar ingen roll.
"12-10-12
Sydsudan
Nattskiftet här på sjukhuset är en märklig och nästan magisk tid; allt är tyst efter dagens hets, bara ljudet av generatorn och regnet som faller utanför. Man kan ta en paus, dricka kaffe med kollegorna.
Men det finns alltid några patienter som är svårt sjuka.
Häromdagen hade vi en flicka med hjärnmalaria som plötsligt började krampa och slutade andas. Vi försökte ge henne syre med hjälp av mask och blåsa men det var svårt eftersom kramperna fick henne att skaka och vrida sig.
Så kom jag att tänka på att hon var åtta år. Lika gammal som min dotter. Jag tror att det var det som gjorde att jag orkade ge henne konstgjord andning i 40-45 minuter. Och så plötsligt började hennes bröstkorg häva sig upp och ner.
Nästa kväll när jag kom förbi satt hon upp. Ho log när hon fick syn på mig. Jag tror inte på mirakel, men ibland har vi en helt otrolig tur. / Roberto Scaini, läkare, Batil-lägret"
Mitt samvete säger åt mig att hjälpa. Mitt samvete säger åt mig att hitta möjligheten att ge. Ge av det överflöd som finns i västvärlden.
Jag kan inte ge dem tryggheten som jag känner i mitt hem men kanske ger mitt bidrag möjlighet till annat. Kanske är det min 100-lapp som är skillnaden mellan att det finns en Läkare Utan Gränser som kan hjälpa eller att barnen inte får en chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar