Sten

Vaknade vid 2-tiden med ett ryck.

Drömde jag?

Vandrade runt i huset och kontrollerade alla. Inga varma pannor, inga avsparkade täcken.

Hundarna sov men började vifta på svansarna när jag kom. Katten hoppade vigt ner från Magdas bokhylla och ville ha mat.

Dricker ett glas vatten. Plockar lite i köket.

Går tillbaka till sängen och kryper ner.

Gubben andas tungt bredvid mig. Ibland övergår andningen till lätt snarkning. Alltid samma snarkningar som kommer efter några öl.

Men vad är det för olustkänsla jag har?

Jag har en sten i mitt hjärta. Vet inte varför.

Ligger här i sängen och känner mig misslyckad, otillräcklig och ... som en enda stor saknad.

Visst har det varit liv och bråk men inget ovanligt. Det är tufft när fyra med adhd går på varandra hela dagen.

Kanske är det den fientliga inställningen mellan speciellt Max och Magda. De kan inte vara i samma rum.

Det gör mig ont.

Jag försöker verkligen få dem att förstå varandra men lyckas inte.

Det gör ont i mig när Magda står utanför Max rum och tittat på när Max och Maja sitter och pratar.

När jag uppmanar henne att också gå in svarar hon att hon inte får för Max.

Istället stänger hon in sig i sitt rum.

Jag försöker förklara för Max hur Magda känner det men han lyssnar inte. Vänder det mot mig. Att jag alltid försvarar henne.

Han ser inte att hennes dumma ord kommer från att hon känner sig utanför.

Jag förstår Magda. Jag känner mig alltid utanför. Aldrig som en del av.

Hur mycket jag än försöker blir jag aldrig en hel del.

Varför bär jag denna sten i mitt hjärta?

Otillräcklig, värdelös, betydelselös, meningslös.

Aldrig passa in. Aldrig tillräcklig.

Hur mycket jag än försöker aldrig bra nog.

Misslyckad.