Arg

Just nu går jag och bär på så mycket ilska och det är inte likt mig. Jag är inte den arga typen precis. Klart jag blir arg jag också men det går snabbt över. Denna känslan har jag burit med mig under en längre tid och den bara växer.

• Jag är arg över att jag känner mig utnyttjad trots att det är jag som är snäll och alltid ska ställa upp.

• Jag är arg och känner mig förbigången/övergiven trots att det är jag som drar mig undan.

• Jag är arg över att jag kämpar och kämpar och kämpar och kämpar.

• Jag är arg över alla familjens bekymmer och problem.

• Jag är arg över att jag själv inte mår bra. Inte orkar, inte kan.

• Jag är arg över hur livet blev.

Så mycket ilska och jag orkar inte längre vara arg.

Jag vill inte känna så här. Jag vill inte vara arg. Jag vill inte må så här dåligt.

Självklart har man rätt att vara arg när man tycker att man blir orättvist behandlad men problemet är nog att jag alltid tar hänsyn till alla andra. Att jag alltid sätter andras känslor och behov före mina egna.

Har alltid varit sådan.

Mamma berättade att min 13 månader yngre lillebror var stygg vid mig och hon sa åt mig att ge igen.

- Det kan jag väl inte. Han är ju liten.

Så är det. Precis så är det. Eller precis så är JAG. Tar hänsyn till alla på min egen bekostnad.

Skulle jag någon gång tänka på mig själv så får jag dåligt samvete. Och de som verkligen känner mig vet hur hemskt jag mår av dåligt samvete.

Nu ska jag arbeta med min ilska.

Mitt första steg är att erkänna att jag är arg. Jag har också rätt att känna. Ilska är en känsla det också även om det inte är så trevlig.