Jag ger upp

Klockan 9.15 hade jag blivit lovad att vårdcentralen skulle ringa upp. När telefonen väl ringde 9.45 hoppade jag till.

Samtalet började bra och sköterskan konstaterade att jag tyvärr ramlat mellan stolarna.

Hade tänkt säga till henne att det var mitt liv i ett nötskal men jag ville inte låta sur.

I januari hade Dr ordinerat höjd dos på Levaxin och jag tog nya prover i april. Lite sent. Skulle tagit dem redan i slutet på februari men livet kom emellan.

Nu visade det sig att min doktor hade slutat strax efter att han ringt mig i januari och ingen hade brytt sig om att redovisa proverna i april då TSH var över 5 och det andra provet fritt T4 låg på över 9.

Sifforna var med andra ord röda. Men ingen reagerade. Ingen läkare hade ens tittat på minaa provresultat.

Får kanske skylla mig själv eftersom jag inte varit på och jagat. Men jag är så införnaliskt trött på att inte få rätt hjälp. Att bara klappas på huvudet och "vi testar detta nu så för du höra av dig om det inte blir bättre"

Va?

Jag kommer aldrig att bli bättre. Detta är kroniskt. Hjälp mig istället till att kunna leva det verksamma liv som jag vill. Som det ser ut nu så kommer jag strax att braka ihop totalt och bli en börda för samhället istället. Är det bättre?

Sköterskan lyssnade och läste i journalen. Givetvis måste jag komma dit. Givetvis måste jag ta nya prover.

När jag då undrar om även de reuamtiska proverna kan tas eftersom jag inte mår bra. Har mycket värk, blivit allt svagare i armarna och har fruktansvärt ont i mina fötter. För att se om det är någon aktiv förändring i min reumatism. Så jag kan ta kontakt med reuma och få hjälp. Då vill hon ha remiss från reuma. När jag undrar varför så sa hon att de inte hade möjlighet att se proverna som reuma hade. ????? När jag är ihärdig så säger hon:

- Har man en gång haft förhöjda ANA så försvinner inte de. Man kommer alltid ha förhöjda ANA. Jag vet för min dotter har det. Och har man förhöjda ANA får man räkna med att ha lite ont då och då. Det finns inget att göra åt det.

Jag trodde jag skulle tuppa av.

Vad säger människan? Är det så jag har det. Lite ont då och då. ???

Mitt svar blev bara "Okej". Jag orkade inte mer. Allt hopp bara rann av mig. Allt som Kerstin lyckats övertala mig till var borta. Varför ringde jag? Varför försöker jag få hjälp? Varför lägger jag  mig inte bara ner och slutar existera? Tänka på mig själv och söka hjälp - vilket jävlas skitsnack.

Jag fick tid till ny provtagning av TSH, T4 och blodvärde 24 oktober och läkarbesök 1 november. Men hon var i alla fall så givmild att jag fick 30 minuter hos doktorn.

Man ska väl vara tacksam för det lilla.

Nu tar jag och drar täcket över huvudet. Nu skiter jag i detta.

Lite ont då och då?

Fy fan! Jag ger upp.