Vi pratar absolut inte samma språk.
Trots mina över 23 år med gubben, trots alla år med barnen, trots all litteratur och förläsningar så misslyckas jag.
Irritationen över saker och ting växer sig allt starkare för att sedan explodera.
När jag sedan lugnat mig och funderar så ligger faktiskt familjens (gubbens) diagnoser bakom mycket. Absolut inte allt men mycket.
Visst, du ska inte skylla på din diagnos eller gömma dig bakom den. Men om du inte klarar av att fungera på det sätt som jag/samhället anser vara det normala på grund av en funktionsnedsättning då handlar det inte om att skylla på NPF:n.
- Jag tänker inte så.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Det var inte så jag menade.
För mig är resonemanget många gånger ofattbart.
När jag nu har försökt att få familjen att förstå min sida, den som anses vara den normala, under så många år och misslyckats så har jag kommit till insikt att jag måste tänka om. Det är jag som måste ändra på mitt sätt att se på saker.
Jag måste helt enkelt lära mig att tala deras språk. Jag måste lära mig att förstå hur de fungerar. Då menar jag riktigt att förstå. Därför har jag skaffat flera böcker om hjärnan och neuropsykiatri. Nu ska jag lära mig hur hjärnan fungerar, vad som är problemen när man har de olika diagnoserna och hur/varför de reagerar och handlar som de gör.
Det är efter alla dessa år dags för mig att lära mig prata deras språk. Först då tror jag att vår familj kan fungera.
"Om man ska lyckas med att utveckla en annan människa
från en punkt till en annan, måste man börja
där den andre befinner sig.
Detta är hemligheten med all hjälp:
för att kunna hjälpa någon annan måste jag förstå mer
än denne men i första hand också förstå det som han eller hon förstår.
Om jag inte gör det, kommer min bättre förståelse inte att kunna hjälpa
personen i fråga."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar