Det har rört ihop sig och jag har inte haft möjlighet att gå de gånger som varit avsatta.
Som vanligt när jag slarvat fick jag lida.
Smärtade längs hela ryggraden och ut med sidorna i bäckenet. Precis under vänster revbensbåge ska vi inte prata om. Vojne!
Vid två tillfällen gjorde det så ont att jag började skratta.
- Lotta, varför skrattar du?
- Det gör ont, klämde jag fram.
- Jag ser det. Din hud reagerar, svarade Kerstin. Jag får vara väldigt försiktig.
- Nej, ont ska med ont fördrivas, pep jag.
Det är bättre att skratta än att gråta.
Det gjorde aldrig så ont att jag inte kunde uthärda det. Då. Men nu snackar vi annat. Ryggen har varit anledningen till att jag inte sovit så mycket i natt. Bara att ha ett linne på mig gör otroligt ont.
Många har svårt att förstå hur det kan göra ont i huden. När jag säger till gubben att han inte ska ta så hårt eller när han ibland bara petar på mig och jag börjar gråta tycker han jag är konstig. Man kan ju inte ha ont i huden. Men jo, i huden finns det också bindväv och jag har en bindvävssjukdom.
Efter en massage triggas väldigt mycket i kroppen. Inte bara positiva saker utan tyvärr hos mig mycket negativt också. Denna gången har det tagit hårt.
Inte ger jag mig tid att vänta in kroppen heller.
- Du tänker på dig själv sist Lotta, suckade Kerstin.
Jag vet att det är sant. Men eftersom det måste fungera i familjen och det inte gör det när jag backar så får jag offra mig själv. Kämpa lite mer. Nonchalera att jag mår skit.
Trots att jag bestämde mig för att strunta i att kontakta läkare och kämpa på in i det sista så övertalade Kerstin mig att ringa och begära en kontroll.
Efter det att min läkare slutade i våras har ingen följt upp mina prover eller kontrollerat att mina värden har hamnat rätt.
När jag nämnde för Kerstin att mina fötter gör ont. Fotsulorna, fötterna och vristerna. Hur jag på morgonen eller efter lång tid sittande bävar för att ställa mig på fötterna. Hur jag snavar i trappor. Svagheten i mina armar som bara blir värre och värre. Då rynkade hon pannan och stirrade på mig.
- Nu ringer du.
- Jag ringer när jag kommer hem.
- Nej, du ringer från mobilen när du går ut härifrån.
Även om jag redan var på vårdcentralen så kan jag inte få en tid där utan måste ringa tidsbokningen.
Så när jag kom ut i bilen ringde jag och sitter nu och väntaar på att bli uppringd.
Jag förklarade för Kerstin hur jag kände det. Att jag upplever det som om ingen riktigt tar tag i problemet. Att ingen riktigt lyssnar. Jag har mina diagnoser men ingen bryr sig om att gå till botten.
Är det min pajade sköldkörtel som ger mig värk eller är det min MCTD som påverkar min sköldkörtel?
Jag inbilla mig att om någon såg helheten så skulle de också kunna lindra istället för att fokusera på symtom.
Det hjälper inte när reumatologen ger mig tabletter och cortisonspruta. Istället känns det som:
- Vi ger henne detta så blir hon nöjd ett tag och stör inte oss.
På ett sätt har jag givit upp. Jag får nog leva med detta. Ja, det vet jag ju. Jag blir aldrig frisk från reumatismen men det jag menar är att jag nog får leva med att ständigt ha ont, kämpa, kämpa, kämpa, bryta ihop, få "konstgjord andning", kämp, kämpa, kämpa.
Det är så mitt liv ser ut.
Bita ihop.
Och bita ihop gjorde jag igår efter massagen. Magda behövde ha lite shoppat. Det börjar bli kallt och hennes vinterjacka var i trasor i våras.
På Cubus hittade hon denna jackan för 599 kronor. Var beredd på att behöva punga ut med mycket mer så jag blev nöjd av hennes val.
Sedan kom inköpet jag bävat för. Ekonomiskt sett.
Magda har vägrat vara med på idrotten eftersom några tjejer skrattat åt dem som har vanliga joggingbyxor (mjukisbyxor) som gympakläder.
Sådant påverkar Magda väldigt mycket och eftersom hon har haft joggingbyxor så har hon vägrat byta om.
Jag hade två äldre presentkort på Intersport så vi begav oss dit. Med hopp om en så liten utgift som möjligt men ändå så att Magda var nöjd och kände sig säker.
Förutom top, byxa och sportbh köpte hon en gympväska.Vi tittade på skor också men det stannade vid att titta när vi såg priserna.
Får ta det en annan månad eftersom jag måste köpa vinterskor till Max väldigt snart. Såg att hans skor spruckit nära sulan och vid minsta regn blir han våt om fötterna.
Magda och Maja klarar sig ett tag till men behöver snart också vinterskor.
Totalsumman på Intersport blev strax under 1300 kronor. Men jag betalade bara 600. Det kändes skönt och Magda var väldigt nöjd.
Så nu finns ingen ursäkt till att skippa idrotten.
Vi gick inom Butik Jasmin och Magda köpte ett piercingsmycke i form av en pil till hålet hon har uppe i brosket. Även den lilla av de tre pärlor bytte hon ut. Detta pågrund av att hon blivit grön av de hon haft.
Sedan orkade jag inte mer. Ville bara hem. Ville bara sitta ner. Ville bara - inte mer.
Men Magda var glad. Magda var nöjd. Faktiskt var jag också trots all smärta nöjd med dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar