Snurr i bollen

Ibland känns det som om man helt enkelt skulle vilja ge upp. Dra täcket över huvudet och strunta i allt.

Jag skulle önska att det kom en riddare i skinande rustning på en ståtlig vit häst eller en fe med ett trollspö. Båda hade antingen kunnat svepa mig med eller viftat med trollspöt och fått alla problem att försvinna.

Nu tror jag varken på riddare på vit häst eller fe med magiska krafter men visst hade det varit skönt.

Om någon annan hade tagit hand om allt. Löst det. Sett opartiskt på saken och kunnat ge bästa lösning.

Nu låter jag tankarna snurra i huvudet och oron stiga. Jag är arg, ledsen, besviken och faktiskt rädd.

Försökte prata med gubben och hoppades att han skulle kunna hjälpa mig. Kanske bara genom att lyssna och ge råd. Vara en tröstande axel. Smeka mitt hår och viska:

- Såja, det löser sig. Allt fixar sig.

Men, precis som jag trodde så var tv:n mer intressant än mig, mina känslor och tankar.

Så jag blir nog tvungen att sitta här med mina tankar själv och komma på en bra lösning. Hoppas att det jag beslutar verkligen är det klokaste.

Tänk om jag, som i reklamen, kunnat komma tillbaka till mig själv i detta läget och lugnat mig med att framtiden blir bra. Det löser sig. Allt fixar sig.

Då hade min oro varit mindre. Min rädsla och osäkerhet över att ta fel beslut. Min känsla av otillräcklighet.

Lotta får själv spotta i nävarna, ta beslutet och stå för det.