Ensam

Jag känner mig så övergiven, utlämnad och så ensam. Skulle vilja ha någon bredvid mig som stod på min sida. Såg till min fördel.

Just nu tolkar jag andra människors beteende som en paranoid individ. Ser deras samtal. Ser deras blickar. Tolkar, tolkar. Tror att alla andra vet något som inte jag vet.

När det begärs av mig att jag ska veta står jag helt handfallen och har ingen aning om vad det förväntas av mig. Vilka ord vill de att det ska komma över mina läppar? Vad menar de? Pratar de ett språk som jag inte förstår?

Försöker säga rätt saker men återigen tolkar jag miner och undrar om det var rätt.

Känns olustigt. Som om hela min framtid står och väger på om det jag sa var rätt. Men, vad dum jag är. Det är ju faktiskt så det är. Min framtid ligger i någon annans händer och jag vet inte om den personen har mitt intresse som det viktigaste.

Paranoid. Misstänksam. Olustig. Övergiven. Ensam.