Sorg

Nåddes idag av budskapet att en vän hade dött.

Vi kände inte varandra i verkliga livet. Trots det kändes det som om vi verkligen kände varandra.

Att kommentarer och meddelande i ett forum kan få en vänskap och gemenskap att växa känns lite konstigt.

Men att "prata" med en person som verkligen förstår vad du går igenom ger en gemenskap. Ett starkare band än till familjemedlemmar som känner en i verkliga livet men som inte alls kan förstå vad man går igenom.

Att få budskapet att hennes 31-åriga hjärta inte längre orkade, att kroppen inte längre ville,  känns otroligt tungt. Samtidigt får det mig att bli arg på mig själv att jag inte tar mig själv på mer allvar. Att jag inte inser att det inte är en enkel förkylning som jag har drabbats av. Det är en sjukdom som faktiskt kan  göra så att jag inte längre får vara med de jag älskar.

Får mig att vilja mer, leva mer, andas mer, njuta mer.

Vem vet? Vem vet när det är dags? Vem vet?