Med jämna mellanrum kallas tjejerna till skolsköterskan för kontroll av blodtryck, puls och vikt. Det är en rutin vid medicinering av NPF. Skolan rapporterar sedan vikterna till Barn- och ungdomspsyk (BUP).
I fredags var Magda på första kontrollen på högstadiet.
När hon kom hem gav hon mig kuveret och sa:
- Jag hade gått ner 1 kilo. Hon undrade om jag var medveten om det. Vad menade hon?
- Jag tror hon undrade om du visste om att du gått ner i vikt. Om du gjorde det med vilje. Om du bantade.
- Varför sa hon inte det?
- Hon trodde kanske att du förstod. Vad svarade du?
- Jag sa Nej! Jag vet väl inte om jag gått ner eller inte. Vad är ner?
- Mindre. Att du väger mindre nu.
- Aha, men det är ju bra. Eller? Då är jag mindre tjock.
Det är inte alltid lätt att förstå att Magda inte förstår. Man ser på henne och ser en tjej som ger ett mycket mognare intryck än de snart 14 år hon är. Men egentligen gör hennes olika funktionsnedsättningar att saker och ting är mycket svårare för henne än för andra jämnåriga.
Hon börjar bli bättre på att fråga om hon inte förstår men det finns situationer då hon inte vågar eller helt enkelt inte vill fråga av rädsla att framstå som dum.
Men hon är inte dum. Hon har bara ett annat sätt att tänka och tolka saker och ting. Ett sätt som ibland kan tyckas väldigt konstigt.
När jag tittar i pappren ser jag att hon inte ens uppfattat kilo rätt. Hon hade inte gått ner 1 kilo. Hon hade förlorat 3,1 kg på 4 månader.
Det enda Magda hade uppfattat var 1:an.
Tänk så många missförstånd det blir på grund av att man inte hänger med. Eller snarare på grund av att vi inte ser till individen och anpassar oss efter deras förmåga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar