Svårigheter

Jag har under en längre tid märkt att Maja har lite problem när det gäller att stava och läsa. Hon gör många av de felen som gubben gör. Kastar om bokstäver, lägger till bokstäver och så vidare. Jag har länge skyllt det på att hon gör läxan på eftermiddagen och då är medicinen ur kroppen och hennes ADHD ger henne koncentrationssvårigheter. Jag har helt enkelt skyllt det på att hon har för bråttom. Men för några veckor sedan lyfte jag det med Maja och hon blev rosenrasande.

- Jag har inte dyslexi!!!!!
- Det menar jag inte att du har. Men du kanske har svårt med vissa saker av en anledning. 
- Jag har inga problem.
- Okej!

Ville inte bråka med henne. Känner hon själv att hon inte behöver hjälp så ska jag inte tvinga på henne den.

I förrgår lyfte jag det igen eftersom Maja själv kom med ett klagomål om att hon inte hann läsa och hon var 300 sidor efter sitt lässchema. Hon skickade faktiskt ett sms och sa själv att hon kanske skulle be om att få en talbok. Hennes reaktion blev likadan.

- Jag har inte dyslexi!!!!
- Det kanske är något annat som gör att det blir så här. Det behöver inte vara dyslexi. Det kan vara din ADHD. Det kan vara dina ögon. Det kan vara så mycket. Är det inte bättre att använda sig av hjälpmedel när det finns?
- Jag har inte dyslexi!!!
- Nej, det har jag inte sagt heller. Men är det inte bättre att du ber om hjälp och berättar att detta är ett problem så att lärarna förstår.
- Jag har inget problem.
- Så att du stavar fel beror på att du inte kan stava? Att du inte hinner läsa lika fort beror på att du är lat?
- Nej!!
- Vad beror det på? Du kan inte förneka en svaghet. Man måste arbeta med den och lära sig sina brister för att kunna växa.

Tystnad.

Jag låter henne vara. Hon behöver och tänka och fundera. Själv bli medveten om problemet. När man lämnar in en uppgift är den körd i flera redigeringsprogram och därför syns inte alla de misstag hon gjort. Det är vid prov som lärarna kan ha upptäckt hennes problem. Men eftersom de inte sagt något har de nog inte sett det.

Kanske ser jag för mycket. Kanske analyserar jag för mycket. Jag vill ju bara det bästa för mina barn. Jag vill att de ska ha rätt förutsättningar.

När det då finns hjälpmedel att tillgå. När lärare kanske ser på eleven med lite mer förståelse när de vet att det finns en svaghet, en brist, som är den bakomliggande orsaken. Då är man dum om man inte erkänner det. Varför kämpa och kämpa när det finns hjälp att få? Varför göra livet svårare än det är?

Urban Leijon nämnde i sin föreläsning i lördags "Flickor med ADHD" att 80% av de med en NPF diagnos även har någon annan diagnos. Det är ytterst få som till exempel BARA har ADHD. De här diagnoserna går in i varandra och man kan ha en släng av både det ena och det andra. Dyslexi ingår ju så det är inte helt omöjligt att Maja har en lite släng av dyslexi. Det är ju en diagnos som förutom pappa och lillasyster även flera i gubbens släkt har.

Men jag låter henne vara. I alla fall för ett tag. Kanske har jag hjälpt henne att få på sig ett par glasögon som hjälper henne att se att är finns ett problem. Kanske har jag hjälpt henne att lägga till en pusslebit. Men jag kan inte tvinga henne till att erkänna. Det biten måste hon komma fram till själv.